Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Samtal före döden - Adolf Eichmanns sista timmar" - Adam Price pjäs svensk premiär på Stockholm stadsteater

Publicerat lördag 5 december 2015 kl 06.00
Cirklar runt det svarta hål som är Eichmann
(2:46 min)
Johan Ulveson. Foto: Bengt Wanselius
Johan Ulveson. Foto: Bengt Wanselius

Den danske manusförfattaren Adam Price är mest känd för den svenska publiken för TV-serien ”Borgen” men han har också skrivit revy-och musikal och pjäsen ”Samtal före döden – Adolf Eichmanns sista timmar” som hade urpremiär på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn förra hösten. Nu i torsdags hade pjäsen premiär i på Stockholms stadsteater i svensk översättning av Frederik Sjögren och i regi av Ragnar Lyth. Året är 1962 och rättegången i Jerusalem är avslutad och Eichmann är dömd till döden för folkmord och brott mot mänskligheten. Den israeliske domaren spelad av Philip Zandén kommer in i cellen till den dödsdömde Adolf Eichmann i Johan Ulvesons gestalt – domaren vill veta vem han dömt att dö.

Maria Edström var på premiären.

Där sitter han, Adolf Eichmann i sin cell som här på Stockholms stadsteater mest påminner om den glasbur han suttit i under rättegångarna i Jerusalem. Han får vin och han får bestämma om han vill släppa in domaren Landau för ett sista samtal. Och naturligtvis fungerar det, att låta skådespelaren Johan Ulveson, driven komediaktör, spela den tyske SS-officeren. Blek och kutryggig och så där snäsigt arrogant som en som tycker sig vara utan skuld ofta är. Medan Philip Zandéns domare, också naturligtvis kongenial i rollen, faktiskt verkar känna skuld; vem är det den unga staten Israel nu ska döma till döden. ”Vi ville göra det riktigt och ordentligt” som han svarar Eichmann som undrar varför de inte bara dödade honom med en gång; ”Så bra då!” blir det sarkastiska svaret.

Ulvesson och Zandén är mycket bra, deras samspel är känsligt och nyansrikt, två män, ungefär lika gamla och som båda minns hur syrenerna en gång doftade i Berlin. Och det finns något effektfullt i föreställningens enkelhet, i projektionerna av deportationslistorna, i minnesbilderna som gestaltas och sömlöst glider in i samtalet. Ann-Sofie Rase som Eichmanns hustru som egentligen inte frågade allt hon frågar i pjäsen, Gerhard Hoberstorfers Reinhard Heydrich med sin genomskådande gränslöshet, Allan Svensson på kornet både som Samuel Levi och Departementsrådet och Jessica Liedberg som Den judiska flickan, hon som kan allt om konjak där i källaren i villan i Wannsee – alla är de mycket bra och pregnanta.

Samtidigt lider själva framställningen, pjästexten av ett slags enkelhetens förbannelse - det historiska skeendet bockas av på ett sätt som inte fördjupar utan mer känns som ”Adolf Eichmann för åk 1 i gymnasiet”.

Filosofen Hanna Arendts bild av Eichmann som en själlös byråkrat, en representant för den banala ondskan har dominerat bilden av Eichmann men har också ifrågasatts stakt av andra. Men det är heller inte den frågan som sysselsätter Price, det som tycks driva Zandéns domare är hoppet om att finna något slags känsla av skuld, bortträngd eller inte, hos Eichmann. Naturligtvis finner han ingenting och kanske är det också pjäsens problem, vad ville författaren hitta cirklande runt det svarta hål som är Adolf Eichmann?  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".