Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Bengt Ohlsson skrapar på ytan

Publicerat måndag 7 december 2015 kl 08.00
Mia Gerdin: "Når inte bortom pruttkudden"
(2:59 min)
Carina Boberg, Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg och Marie Delleskog i Det bästa hos människan_foto Ola Kjelbye
1 av 2
Carina Boberg, Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg och Marie Delleskog i Det bästa hos människan_foto Ola Kjelbye
Det bästa hos manniskan_foto Ola Kjelbye
2 av 2
Det bästa hos manniskan_foto Ola Kjelbye

Bengt Ohlsson är både författare och dramatiker, och som krönikör i Dagens Nyheter har han satt Södermalm i Stockholm på kartan. Hans nya pjäs heter "Det bästa hos människan" och hade urpremiär på Götebors stadsteater i fredags - i Bengt Ohlssons egen regi.

En av världens bästa låtar, Gimme Shelter med Stones inleder Bengt Ohlssons nyskrivna pjäs som utspelar sig - nä, inte på Söder, utan i ett ganska anonymt vardagsrum i en villa med altan utanför.

Där dukas det till fest för fyra under infravärmen, och det handlar om vit medelålders medelklass. Dessan - Desdemona som spelas av Marie Delleskog - är hjärnforskare som fyller år, hon har den här gången propsat på att få laga maten själv och Allan, hennes man - spelad av Johan Karlberg - har motvilligt lämnat grytorna. Som gäster kommer Dessans bästa vän Ewa - som också är hennes chef - och hennes man Konrad

Desdemona får precis innan festen reda på att Ewa motarbetat henne i ett forskningsprojekt, och snabbt bestämmer hon sig då för att utsätta Ewa för det sanningsserum som Dessan upptäckt. Serumet hamnar i Ewas vinglas. Det är mycket snabbverkande, Ewa går loss i en Sven Ingvars-låt och Carina Bobergs starka komiska ådra får blomma ut med god matchning av Sven-Åke Gustavsson i rollen som hennes lojale man.

Ja, båda paren består av drivande kvinnor med lojala, uppbackande män och det är fyra duktiga, rutinerade skådespelare på scen men Johan Karlberg inte har mycket annat att bita i än att vara just lojal.

Jag skrattar ofta till, det är småroliga repliker när avundsjukan blottas och missunnsamheten träder fram, men även om det är djupt orättvist kan jag inte låta bli att tänka på en annan pjäs med två par i rollerna, där spriten fungerar som sanningsserum och där undertryckta begär och undanträngda känslor får stiga upp till ytan som bubblor i giftig gas, för att sedan förlösas i nya insikter och en annan syn på sig själva och tillvaron.

Jag tänker på Vem är rädd för Virginia Wolf, och jag sa ju att det var djupt orättvist att jämföra Edward Albees pjäs med Bengt Ohlssons. Ohlsson kallar ju sin pjäs för salongskomedi, och den omtalas som "en anspråkslös historia". Men ändå; för att ha en sån smaskig ingrediens som ett sanningsserum på scenen så är det inte så mycket sanningar vi får reda på, utan de stannar på ytan.

Vänskapen dissekeras aldrig på allvar, den når inte bortom elakheterna, och de hemliga inre tankarna når inte bortom pruttkudden eller hur människor luktar. Så komedin får aldrig det bråddjup som är den bästa beståndsdelen när man ska skratta åt sig själv.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".