Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"En uppstoppad hund" - Staffan Göthes klassiker på Stockholms stadsteater

Publicerat måndag 14 december 2015 kl 07.00
"allt sker i repliken hos Staffan Göthe"
(2:41 min)
Kirsti Stubø och Jan Mybrand. Foto: Petra Hellberg
Kirsti Stubø och Jan Mybrand. Foto: Petra Hellberg

Det är nyårsafton 1954 och Niklas Hjulströms Sture Cervieng kommer upp från källaren med ytterligare ett uppstoppat djur som han stolt visar för sin hustru Linnea spelad av Lena B Erikssons i Stockholms stadsteaters premiär av Staffan Göthes pjäs ”En uppstoppad hund” i regi av Olof Hanson. Göthe skrev pjäsen för snart 30 år sen till öppnande av den då nybyggda Norrbottensteatern i Luleå och den har sen dess spelats runt om i landet. Maria Edström minns Jonas Cornells uppsättning från 1988 på Stockholms stadsteater och var även på premiären i lördags.

 

Som så många av Staffan Göthes pjäser inleds även ”En uppstoppad hund” med scenangivelsen ”en mindre hamnstad vid Bottniska viken”. Platsen är navet och utgångspunkten och även om pjäsen satts upp otaliga gånger i hela landet måste ett slags inkännande respekt för detta prägla det hela för att texten ska lyfta och avlockas sina hemligheter.

 Första gången jag såg ”En uppstoppad hund” var på samma teater som nu, 1988 i regi av Jonas Cornell och med Frej Lindqvist, Ulla Skoog och Ann Petrén i rollerna. En Stockholms-uppsättning, ja visst, men med en tonträff och en kärleksfull omsorg om rollfigurerna som borgade för succé.

 Nu i Olof Hansons regi har flera i ensemblen ett lätt "norrländskt" idiom utan att överdriva. Däremot vet jag inte riktigt om de fått hjälp med att, hur ska jag säja, hitta den mentala plats där deras rollfigurer befinner sig.

 Pjäsen om familjen Cervieng där den plågade unge Morgan är i centrum, här fint tolkad av Kristofer Kamiyasu, denna släktsaga med sina hundar, kärlekshistorier, bärande symboler som den frånvarande Göran Cerviengs tomma hjärta, missbruk och död är mättad på komik, dramatik, nästan melodram - men man får inte spela den så.

Här är det till exempel Angelika Prick som den unga Irene, eller Lena B Erikssons Linnea som spelar så lätt, lyssnande och enkelt och det är helt rätt medan Katharina Cohens Nattbiträdet och Jörgen Thorssons Bengt-Teddy Lampa söker det karikerade uttrycket som inte fungerar med Göthe – då blir hans figurer exotiska stollar.

Den av kärlekssorg förstummade Nelly spelad av Kirsti Stubø och de båda hundarna; Jan Mybrands Lady och Mina Azarians Frankie Boy blir paradoxalt nog mest i samklang med styckets inre kärna med sitt till största delen tysta spel.

 Staffan Göthes nyskrivna pjäs ”En slavisk dans” som hade urpremiär under hösten i Rikard Lekanders regi blev också den en uppsättning där de överdrivna, karikerade gesterna dominerade och körde över texten som gruskross. Allt sker i repliken hos Göthe, det är där vi hör oss själva och tiden, vare sig det är 1950-tal eller -80-tal eller nu, men vi hör det bara om vi lugnar oss lite och lyssnar.   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".