Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Upptäcksresa i materia och konstruktion - dansföreställning Noetic+ på GöteborgsOperan

Publicerat tisdag 15 december 2015 kl 06.00
"Högkvalitativt styrkeprov" om GöteborgsOperans Danskompani
(3:25 min)
Interfacial scale av Hiroaki Umeda Foto Mats Bäcker
1 av 3
Interfacial scale av Hiroaki Umeda Foto Mats Bäcker
Noetic av Sidi Larbi Cherkaoui. Arika Yamada foto Mats Bäcker 22933711003
2 av 3
Noetic av Sidi Larbi Cherkaoui. Arika Yamada foto Mats Bäcker 22933711003
Your passion is pure joy to me av Stijn Celis. Fr v Fan Luo, Maria Chiara Mezzadri foto Mats Bäcker
3 av 3
Your passion is pure joy to me av Stijn Celis. Fr v Fan Luo, Maria Chiara Mezzadri foto Mats Bäcker

GöteborgsOperans Danskompani har haft stora konstnärliga framgångar de senaste åren, något som nya föreställningen Noetic + bevisar.  Mia Gerdin var på nypremiären i Göteborg i fredags.

Nick Caves melankoliska musik fyller Göteborgsoperans till synes gränslösa scen i en del av nya föreställningen Noetic + som är ett slags greatest hits från Göteborgsoperans Danskompani de senaste åren. Det säger nästan sig självt att om man plockar russinen ur mycket goda kakor så blir det en oförglömlig upplevelse. Och så har det blivit. Tre verk ingår, där Your Passion is Pure Joy to me av Stijn Celis hämtat stor inspiration från Nick Caves sånger och texter. Verket handlar om förlust och sorg och hur vi kan gå vidare.  Och det är intressant att se hur Celis använder det stora scengolvet - han fyller det inte med vare sig folk eller rekvisita, utan en eller ett par dansare åt gången får fylla ytan med svepande, sinnliga rörelser bort mot oändligheten.

Danskvällen inleds  japanskt minimalistiskt:  med Hiroaki Umedas Interfacial Scale.  Ett suggestivt verk där mörker samspelar med intensiva färger, lime, blodrött, djupviolett, elektriskt blått - dansen går inte att skilja från ljuskonsten. Dansarna har kroppsstrumpor, blir ibland svarta siluetter mot ljus fond, ibland  självlysande i mörker.  Musiken som framförs av orkestern börjar vemodigt melodiskt men blir alltmer sönderbruten och dramatisk. 

Det avslutande verket Noetic har skulptören Antony Gormley som scenograf och rekvisitan blir en del av dansen.  Långa böjliga tunnband blir till förlängningar av dansarnas kroppar och de blir cirklar, korgar, atomkärnor. Koreografen Sidi Larbi Cherkaoi - som samarbetat med modeskaparna Les Hommes - låter dansarna vara klädda i svart och vitt och dansa i vitt ljus  på vitt golv och med vita väggar.  Dansarna leder oss in i en upptäcksresa i materia och konstruktion med hjälp av musik från  japanska trummor, violin och flöjt och sång på latin.

Jag trodde efter att ha sett Göteborgsoperans Danskompanis förra föreställning, där spanska Marina Mascarells verk Mongrel ingick, att detta var nästintill omöjligt att toppa.  För det verket som ytterst handlade om att vara främling och  om hur man blir eller uppfattas som främling, var som en enda stor in- och utandning där kropparna blev del av en kollektiv rörelse, det böljade och ringlade med fantastisk precision och lämnade åskådaren – i alla fall mig – helt medtagen.  Men med Noetic+ kommer Göteborgsoperans Danskompani med ytterligare ett högkvalitatitvt styrkeprov och det är bara att tacka och ta emot.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".