Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Spel på största trumman i Olga Tokarczuks "Jakobsböckerna"

Publicerat lördag 9 januari 2016 kl 07.01
Göran Sommardal har läst "Jakobsböckerna" av Olga Tokarczuk
(8:16 min)
Författaren Olga Tokarczuk. Foto: K. Dubiel for Polish Book Institute.
Författaren Olga Tokarczuk. Foto: K. Dubiel for Polish Book Institute.

I samband med att Olga Tokarczuk tog emot Polens finaste litteraturpris - Nike-priset - blev hon måltavla för polska nationalisters hat när hon i direktsänd TV uppmanade polackerna att göra upp med sin historia: Vi har varit slavägare och att vi har mördat judar, sa hon bland annat. Sådant sägs inte i Polen idag utan att möta ont blod. Hennes senaste bok "Jakobsböckerna" - som sålt i hundratusentals exemplar i Polen - är en mastondontroman om den judiska väckelserörelsen frankismen under 1700-talet. Göran Sommardal har läst.

När man står inför uppgiften att läsa en roman på 983 sidor, paginerade baklänges, indelade i sju böcker, från Dimmans till Namnens bok, ytterligare grupperade i 32 storkapitel och oräkneliga underavdelningar, däribland de "Restnoteringar", som här och där infogats för att krydda anrätt­ning­en med ytterligare vilseledande smaker.

Om den berättelse som fram­förs i romanen, dessutom är den föregivet sanna historien om en judisk väckelserörelse som väx­te fram under 1700-talet i det egentliga Polen och den del av dåvarande östra Po­len som nu tillhör Ukraina, blir läsaren tvungen att ställa sig frågan, om han verkligen är förmögen att på ett rimligt vis bedöma vad han har läst.

Borde han inte ha läst någon av de böcker som ägnats Jakub Frank och frankismen, kanske rentav ned­teckningarna av väckelseledarens egna ord, eller borde han åtminstone ha sett Adrian Paneks film från 2011?

Eller besökt den svarta Madonnan i Częstochowa? Innan?

Nu valde den här läsaren i stället att låtsas som det regnar bara för låta sig sjunka ner och inviga i det hav av händelser som följer på huvudpersonernas uttåg ur det egentliga Polen, till den osmanska Levanten, senare till Iwanie – en gemenskapens by invid flodens Dnestre, senare för att slå sig ner i Brünn, mer känt som Brno.

Dessemellan den långa fångenskapen i klostret i Często­chowa och täta utflykter till Lwów, Warszawa, Wien och Konstantinopel.

Alltsammans överstökat från början av det 18:e år­hundrade fram till början av det 19:e.

Vad som händer med läsaren under läsningen av denna krönika om Jakub Frank, född som Jakub Lejbowicz, under händelsernas gång emellanåt kallad Herren, består inte minst i förekoms­ten av en oemotståndlig lust att gnugga sig i ögonen för att kunna se klart på den teologiska kraft­en och de religiösa förvecklingarna i diskussionen om Gud, Bibeln, Messias, Treenigheten, Un­der­gången och det eviga livet, och inte minst frå­­gan huruvida budskapet i den kabbalistiska skrift­en Zohar vore förenligt med innebörden i den ka­tols­ka kyrkans syn på världens väsentliga be­stånds­­delar.

En slamkrypare som möjligen låter sig sammanfatta med läraren Baal Shem Tovs i Między­boż utsaga om människans tvetydiga för­håll­ande till ondskan: "Hemligheten med onds­kan är det enda som Gud inte beordrar oss att tro på, utan att begrunda."

Vad som framförallt händer under läsningen är att synen på medlemmarna av de rättrogna, som var beteckningen på de judiska anti-talmudister som lät döpa sig och konvertera till den ka­tolska läran, allteftersom tiden förändras, deras relationer förstärks och kompliceras, de byter namn och vist­el­se­orter, de byter yrken och sociala tillhörigheter, är att det skapas som en vridscen där olika berät­telser kas­tar ett skiftande sken över sektledaren Frank, heligt och sekt­riktigt väns­ter­prasslande med ett otal av sektens flickor och fruar, och de övriga människorna omkring ho­nom.

Att intrigen förs framåt inte bara av den allsmäktige be­rättaren utan också av Jenta, Jakubs nästan inte döda mormor, vars kropp – allt mer kristallise­rad – har förts till en grotta, varifrån hon förenas med vindarna och blir i stånd att se människor­nas tankar – det bidrar också till perspek­tiv­bytena.

Dess­utom förs pennan emel­lanåt av Jakubs ungdomsvän Nachman, rabbin från Busk, se­nare med efter­namnet Jakubowski, Jakub i åminnelse. Det blir till slut inte händelserikedomen, även om den tar det största ut­rymmet i texten, som utgör det väsentliga i Jakobsböckerna, utan den tidsförskjutning som pågår under berättandet. 

Och det är inte egentligen heller gestalterna och deras skaplynnen som för­djupas eller själva his­torien som förfinas – To­karczuk håller sig, som vanligt, på ett respektfullt avstånd till ett slut­gil­tigt omdöme om sin romanfigurer.

Inte heller är det historiens hemlighet som förtätas, snarare skingras dimmorna, mysterierna materialiseras, själva den mytologiska luften rensas. Miraklerna var bara ett sätt att hålla uppmärksamheten kvar.

Olga Tokarczuks första bok på svenska var novellsamlingen "Spel på många små trummor", och hennes följande böcker, som "Gammeltida och andra tider", "Daghus, natthus" och "Löparna", ro­maner som de var, kunde sägas vara "Spel på många större trummor". Och då blir "Jakobsböckerna" spel på den allra största trumman.

Och så stor är den, att inte förrän jag har läst ut boken och genast börjar läsa i den från början, först med den tillryggalagda läsvägen blir jag i stånd att riktigt urskilja vad det hela hand­lar om.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".