Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Dröm om perfekt gemenskap kantrar i "En fröjdefull jul"

Publicerat torsdag 17 december 2015 kl 09.00
Mia Gerdin recenserar: "Dystert men riktigt roligt"
(3:00 min)
En Fröjdefull Jul på Göteborgs stadsteater. Foto: Press
1 av 2
En Fröjdefull Jul på Göteborgs stadsteater. Foto: Press
Pressbild från Göteborgs Stadsteater. Bild: Ola Kjelbye
2 av 2
Pressbild från Göteborgs Stadsteater. Bild: Ola Kjelbye

Brittiske dramatikern Alan Ayckbourn skrev pjäsen "En fröjdefull jul" för 35 år sedan, men den känns lika aktuell i dag, tycker Kulturnytts Mia Gerdin som sett pjäsen i Stefan Metz regi på Göteborgs Stadsteater.

Att fösa ihop människor i ett slutet rum och sedan avvakta och se vad som händer, är ett tacksamt dramaturgiskt grepp - explosionen är inte långt borta.

I Alan Ayckbourns pjäs "En fröjdefull jul" är det inte det fysiska rummet som är slutet - tvärtom, det är helt transparent, ingen ridå skiljer scenen från salongen, vi ser rätt in i det stora vardagsrummet med sin spiraltrappa upp till övervåningen, braskaminen är på, granen på plats liksom julstjärnorna i fönstren. I stället är det konventioner och det outsagda som står för det slutna och det instängda - och vad är väl tacksammare för en klaustrofobisk känsla än en lång julhelg, där nio personer som knappt gillar varann ändå ska umgås och ha det trevligt under samma tak.

Där är värdparet med en man "som tillbringar mer tid i verkstadsskjulet än inne i huset", det hävdar i alla fall hans hustru som känner sig osedd. Carina M Johansson gör ytterligare ett ypperligt porträtt av en frustrerad kvinna som längtar efter närhet, och hennes man spelad av Eric Ericsson framstår som en undanglidande men ändå hyfsat gemytlig person tills han i andra akten med några få repliker avslöjar sig som en hårdför cyniker med en rå människosyn.

Det är mycket skickligt. Och fler skådespelare briljerar i demaskeringen av trevligheten och julmyset: Anna Bjelkerud i rollen som den gravt alkoholiserade Kicki, och Fredrik Evers i rollen som Birger, en misslyckad läkare "som varken botat eller dödat någon", pendlar mellan uppgivenhet och hysteri. Hans dockteaterföreställning som alla egentligen vill slippa men måste genomlida varje år, blir en urspårad helt hysterisk föreställning som slutar i brutalt våld.

För i pjäsen finns en ond motor, det är Thomas Nystedt som med bravur spelar farbror Harry, en pensionerad väktare som enligt egna ord ser hur "hela samhället faller ihop" och därför ständigt är beväpnad, inte bara med en pistol utan också har kniven fasturrad under byxbenet. Det är också Harry som har svårast för nykomlingen i kretsen, den svartklädde författaren som värdinnans yngre syster bjudit in till julfirandet och som blir ytterligare tändvätska till en redan överhettad tillställning.

Och som grädde på moset finns nästan hela tiden musikern Matti Ollikainen på scenen. Antingen sitter han vid vardagsrummets flygel eller så står han på övervåningen med sitt röda leksakspiano och hans skeva versioner av älskade julsånger understryker på ett subtilt sätt hur allas vår dröm om den perfekta julen och därmed drömmen om den perfekta gemenskapen alltid kantrar!

Det kan låta dystert men det är riktigt roligt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".