Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Hypnotiskt och stillastående i När dagen vänder

Publicerat måndag 21 december 2015 kl 01.42
Jenny Aschenbrenner om När dagen vänder
(2:55 min)
När dagen vänder
Foto: Petra Hellberg

När den franske dramatikern Paul Claudel först presenterade sin nyskrivna pjäs När dagen vänder 1905 gjorde den skandal, inte minst som den behandlar hans egen förbjudna kärlekshistoria med en gift kvinna och den moraliska kris det innebar för honom som katolik.

Med åren har stycket dock börjat betraktas som den franske symbolistens främsta och nu sätter Willhelm Carlsson upp den på Strindbergs Intima teater i Stockholm, Jenny Aschenbrenner har sett den:

Tre intensiva men samtidigt nästan stillastående akter. Tre kärlekshistorier, en kvinna. Passionen, konventionen, rädslan och cynismen slåss om utrymmet kring den förtrollande Ysé och hennes tre män: den förfrusne äkta maken, den bullrande älskaren och så Mesa, den ende av dem tre riktigt kapabel att älska på allvar, men samtidigt vettskrämd för sin egen låga och i en fortgående relationskris med Gud.

Det är en sällan sedd sorts teater som Willhelm Carlsson bjuder på när han sätter upp Paul Claudel på Strindbergs Intima teater. En tät symbolism, en text snårig av metaforik och betydelselager, samtidigt ett yttre drama som sysselsätter sig med det förra sekelskiftets borgerskaps dilemman. Kan en kvinna välja kärleken framför moderskapet? Kan en förtärande passion ursäkta sedlighetsbrott mot den ende Gudens påbud? Kan en kvinna välja något alls själv, utan att gå under? Vad är ens en kvinna?

Strindbergs intima lilla scen är perfekt för existentiellt laddade kammardramer och i det inledande mötet ombord på ett skepp som ska ta kvartetten från det trygga Europa bort mot okänt land i Kina blir närvaron nästan hypnotiskt. Marcus Olson har byggt en svindlande vacker scenlösning där tunna pappväggar trolla bort eller fram delar av scenrummet samtidigt som stora projektioner i fonden fångar in hela salongen i sin stämning av liv hängandes på sköra trådar över evigheten.

Dessutom är Maria Salomaa accelererande suverän i sin svåra roll som den både manipulativa och genuint utsatta Ysé. Claudels text är en dubbeltydig svårighet att ta sig igenom och Wilhelm Carlssons regi har accentuerat den där subtila glidningen mellan realism och symbolism som gör den svår. Men hon lyckas trampa rätt på gränsen och skänker liv åt en kvinna som kämpar för sitt liv i en tid som inte vill låta henne äga det själv.

I scener mellan henne och Simon J Bergers Mesa brinner det också till, då passion plötsligt framstår som en plats där roller kan upplösas och jaget blandas ut till en enda röra av vi - vi som älskar.

Ändå bottnar inte denna föreställning i sin text tillräckligt väl för att den ska ta hela klivet över scenkanten och ut till oss i salongen. Som att orden förblivit svårbegripliga också för dem som ska ge dem liv. Och då sackar föreställningen, tappar i den närvaro som är allt i det stillastående, och det blir svårt att beröras hela vägen mot det dramatiska slutet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".