Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Konst från nazitiden kastar skuggor in i samtiden

Publicerat tisdag 12 januari 2016 kl 07.00
"En berättelse om gråzonerna i Europas mörkaste stund"
(3:56 min)
Horst Strempel: Nacht über Deutschland, 1945/46 (detalj). Foto: Mårten Arndtzén/SR
1 av 3
Horst Strempel: Nacht über Deutschland, 1945/46 (detalj). Foto: Mårten Arndtzén/SR
Till vänster Georg Kolbe: Herabschreitender, 1940; © VG Bild-Kunst, Bonn 2015. I mitten Arnold Böcklins Die Toteninsel, 1883; © Nationalgalerie im Hamburger Bahnhof, SMB / Thomas Bruns
2 av 3
Till vänster Georg Kolbe: Herabschreitender, 1940; © VG Bild-Kunst, Bonn 2015. I mitten Arnold Böcklins Die Toteninsel, 1883; © Nationalgalerie im Hamburger Bahnhof, SMB / Thomas Bruns
Käthe Kollwitz "Tower of Mothers", 1937/38. Foto: Mårten Arndtzén/SR
3 av 3
Käthe Kollwitz "Tower of Mothers", 1937/38. Foto: Mårten Arndtzén/SR

Konsten som stals, såldes och förstördes av nazisterna har uppmärksammats på senare tid, i filmer som "Kvinnan i Guld" och böcker som Anders Rydells "Plundrarna". Nu har Tysklands nationalmuseum forskat i sina samlingarna och museets historia under Tredje riket, och visar konst som skapades, rensades bort ur samlingarna och införskaffades till museet under åren 1933-45. Mårten Arndtzén har sett "Die Schwarzen Jahre" på Hamburger Bahnhof i Berlin.

För att skriva historia måste man förenkla, och alltså glömma. Att nazisterna avskydde modern konst och favoriserade en sorts pompös klassicism hör väl till allmänbildningen. Men hur många känner till att Joseph Goebbels gillade Munch? Att han och andra inflytelserika nazister ville upphöja Expressionismen till statsbärande estetik i början av 30-talet?

Die Schwarzen Jahre är en berättelse om gråzonerna i Europas mörkaste stund. Här möter vi konstnärerna som flydde eller gick i inre exil, de som kröp in under Führerns vingar - och de som försökte göra det men blev avvisade.

Här finns verk från Entartete Kunst-utställningen 1937, där modernistisk konst hängdes ut som varnande exempel på andlig dekadens. Men ett av dem är gjort av skulptören Rudolf Belling, som också medverkade på den första Grosse Deutsche Kunsstausstellungen, där föredömlig arisk konst visades upp samtidigt i samma stad, München. När det gick upp för partifunktionärerna försvann Bellings dekadenta skulptur snabbt, från Entartete Kunst.

Det var ingen enkel terräng de nationalsocialistiska kulturkommissarierna tog sig för att rensa ogräs i, på 1930-talet. Die Schwarzen Jahre inleds med ett dussintal italienska målningar som museet fick i en bytesaffär med Mussolinis Italien straxt innan Hitler kom till makten. Kanske anade intendenterna var som var på gång, för istället för iögonfallande modernt måleri valde man konstnärer i kretsen kring kritikern Margherita Sarfatti, Mussolinis judiska älskarinna.

Men trots att de här målarna tog avstånd från avantgardismen och ville återupprätta det klassiska, italienska måleriet från renässensen så finns det tydliga stråk av både expressionism och den senare surrealismen i deras bilder. Följaktligen rensades en del av dem ut några år senare, bland annat ett dystert industrilandskap av Mario Sironi, som av det ordentliga konfiskeringsprotokollet att döma återlämnades till Italien. Men här hänger den, med inköpsdatum 1932.

Museet var uppenbarligen inte helt disciplinerat, och de fem första åren vid makten såg sig nazisterna tvugna att byta museichef tre gånger.

Bland de konstnärer som blev kvar i Tyskland fanns också de som bjöd barbariet motstånd: ett av de allra finaste verken på utställningen är en kraftfull liten bronspjäs från 1937 av Käthe Kollwitz, där en grupp mödrar slagit en skyddande ring kring sina barn. En provokation, förstås, i ett Tyskland som hyllade kärnfamiljen men krävde sönerna till kanonföda.

Die Schwarzen Jahre avslutas med Horst Strempels moderna altarskåp "Natt över Tyskland" från 1946, ett vittnesbörd över de fasor som utspelat sig under de här åren - och ett tidigt bidrag till den tyska självrannsakan som utställningen i sig är ett uttryck för.

Och samtidigt är det en händelse, som liknar en tanke, att Hamburger Banhof samtidigt visar den senaste, stora donationen från samlaren Friedrich Christian Flick - sonson till den Christian Flick som berikade sig på slavarbete och konfiskerad egendom under just de svarta åren. Han dog som en av de förmögnaste männen i världen 1972, utan att ha betalat tillbaka en mark till de han bestal.

När Flick den yngre började låna ut sin konst till Tysklands nationalgalleri för över tio år sen utbröt en hätsk debatt om blodspengar och historielöshet. Den har tystnat idag. Men intill Die Schwazen Jahre blir skuggorna över Flicks konst och namn svåra att blunda för.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".