Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Hoppas Motörheads musik blir den bärande delen av Lemmys arv"

Publicerat tisdag 29 december 2015 kl 15.15
Mattias Hermansson tecknar en minnesbild
(3:42 min)
Ian "Lemmy" Kilmister. Bild: Salvatore di Nolfi/AP/TT.
1 av 2
Ian "Lemmy" Kilmister. Bild: Salvatore di Nolfi/AP/TT.
Mattias Hermansson. Kulturchef, Kulturredaktionen. Sveriges Radio. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
2 av 2
Mattias Hermansson. Kulturchef, Kulturredaktionen. Sveriges Radio. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

En av rockvärldens tyngsta och mest högljudda gått ur tiden, Lemmy Kilmister i Motörhead som bildades 1975 och så sent som i december spelade Motörhead i Sverige. Det brittiska bandet har alltså under 40 år varit ett hårdrockens mest långlivade och stilbildande. Sveriges Radios kulturchef Mattias Hermansson minns en mytomspunnen frontman.

I augusti 1994 såg en nära vän och jag Motörhead på Cue Club i Göteborg. Det är nog fortfarande bland det hårdaste jag sett. Mitt under spelningen slängde någon i publiken upp ett plastglas med öl på scenen, mot sångaren Lemmy. Efter ett kort avbrott skällde Lemmy ut en tyst publik för att sedan helt ta kontroll över konserten igen. Jag vill minnas att de avslutade med "Overkill". 

I självbiografin "White Line Fever" från början av 00-talet beskriver Ian Fraser Kilmister kort hur han på oklara grunder fick smeknamnet "Lemmy", som inflyttad engelsman bland sjuhundra skolkamrater i en liten walesisk badort.

Outsiderskapet kom att bli ett livsverk. I boken hittar man rövarhistorier och en del rätt daterade värderingar, men färre nycklar till musiken. Den stärker mytbildningen kring Lemmy, vars hårda livsstil men också egenheter som en enorm samling av minnessaker från nazitiden blivit berömda.

Lemmy kännetecknar flera av hårdrockens hjärtpunkter. Krigsestetik, aggression, nörderi, verklighetsflykt. Men på andra sätt skiljer han ut sig. Få, om ens några, låter som Motörhead. Men omvänt är bandets påverkan enorm i flera genrer.

Motörhead formades i mitten av det brittiska 1970-tal där både hårdrock och punk växte fram. När hårdrocken försvann in i glitter och puderdimma på 80-talet höll Motörhead linjen.

Med tunga trummor och Lemmys basspel var de i princip ensamma på bron mellan hårdrock och punk. När 90-talet kom med grunge och pånyttfödd punk och hardcore fick Motörhead en ny vår.

Under 2000-talet har Motörhead också gjort som flera andra gamla hårdrockband, ett evigt turnerande och en ström av produkter, från dyra tröjor till shiraz-vin med bandlogotyp.

I höstas lanserades en Motörhead-whisky, märkligt nog i samma veva som Lemmy själv tvingats till ett hälsosammare liv. Med tiden har jag för egen del känt ett allt större avstånd till det där, lite kittlande rock'n'roll-regalia för medelålders prydlig publik.

Men med musiken är det annat. Motörheads sista studioalbum kom så sent som i slutet av augusti i år. "Bad Magic" fick höga betyg på många håll och är fascinerande bra, som i "Victory or Die".

Albumet knyter an till flera punkter under en flera decennier lång musikhistoria, där material från sent 70-tal fortfarande låter modernt. Jag säger inte att estetik och myter är oviktigt. Men jag att hoppas att Motörheads musik blir den bärande delen av Lemmys arv till eftervärlden.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".