Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mer blod än kött i The Hateful Eight

Publicerat fredag 1 januari 2016 kl 06.33
"Vem var det som förgiftade kaffet?"
(3:03 min)
Samuel L. Jackson i The Hateful Eight
Samuel L. Jackson i The Hateful Eight

Det har talats om Quentin Tarantinos nya western "The Hateful Eight" ett tag nu, på nyårsdagen gick den upp ett jättebrett 70mm-filmformat i Stockholm - idag har den premiär över hela landet i en mer "normal" version. Filmen handlar om grupp människor med en hel uppsjö av olika onda avsikter som blir insnöade med varandra. Måns Hirschfeldt gjorde dem sällskap.

Märkligt nog har Tarantino trots möjligheterna som 70mm:s filmformat erbjuder valt att göra ett kammarspel. Visst får vi några vida vyer av Wyomings berg och en del tagningar har ett fantastiskt djup där vi ser låååångt in i snöstormen. Men den största delen av publiken som nu inte kommer se filmen i det formatet behöver inte vara särskilt ledsna för det. För mest är vi instängda på en dragig och insnöad diligensstation tillsammans med The Hateful Eight – även om jag inte får dem till just åtta. Fast vissa är kanske tänka av att vara mer hatiska än andra… 

De är två prisjägare spelade av Kurt Russel och Samuel L. Jackson, den kvinnliga fången som görs av Jennifer Jason Leigh (som kanske är bäst i hela filmen) och så en ambulerande bödel, en gammal sydstatsgeneral, en sheriff utan stjärna och några till. Deras inbördes relationer är oklara men de har hört talas om varandra ryktesvägen. Amerikanska inbördeskriget har nyligen tagit slut, mycket ont blod har spillts och många känslor kokar fortfarande, här illusterat med närbilder av stint stirrande ögon och hopknipna läppar och Tarantinos känsla för hur han vill att det ska se ut, i detalj är som vanligt osviklig.

Dialogen är också perfekt snidad och omsorgsfullt och lustfyllt utsagd med ett överflöd av timbre. Fast en del av de inblandade är också rätt tjatiga, och vissa stunder är det som håller ens intresse vid liv mer hur det pratas - än vad det pratas om. Och själva storyn har Tarantino klurat på så till den milda grad att vi snällt får vänta ut hans förklaringar: Såg ni det här? Vad hände när vi vände ryggen till? Vem var det som förgiftade kaffet? Ja, kanske att jag faktiskt verkligen skulle vilja få undra det lite mer. Men Tarantino driver en situation till sin spets utan lyckas skildra just själva drivkrafterna. Det talas om hat, det spottas och sparkas och huvuden och pungkulor skjuts i bitar, men det är lite som att de alla ändå mest snackar om vad en Big Mac heter i Frankrike. Det känns aldrig så köttigt som det ser ut.

Några av de teman som The Hateful Eight touchar, som rasism och hämnd, har Tarantino gjort bättre filmer om, hans förra Django Unchained till exempel. Men likväl: den besatthet han alltid ägnar varje enskilt ord och enskild bild gör att filmen ändå är tillräckligt kul i stunden för att jag inte riktigt ska märka att den inte håller i längden.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".