Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Börja året med Shakespeares Trettondagsafton

Publicerat tisdag 5 januari 2016 kl 06.35
Inled året med Shakespeare. Essä av Mikael Timm
(8:08 min)
Bild: Mikael Timm
Bild: Mikael Timm

2016 firas Shakespeare världen runt, detta med anledning av att det är 400 år sedan han dog i Stratford-upon-Avon. I Kulturnytt inleder vi Shakespeareåret med Trettondagsafton, en av Shakespeares lyckligaste komedier, full av kärlek, tvillingar och misstag.

Ingen vet varför den heter Trettondagsafton, men ända sedan premiären i februari 1602 då drottning Elisabeth ville bli underhållen, vet vi att det knappast finns något bättre sätt att börja det nya året med, för detta är en pjäs som visar att vi alla kan bli någon annan. Gång på gång.

Ett tvillingpar, Sebastian och Viola, lider skeppsbrott och driver i land i ett främmande rike, Illyrien. Inget av syskonen vet att den andra överlevt. Komedin börjar i sorg och saknad. Illyrien styrs av hertig Orsino som förmodligen är den mest förströdde fursten i alla Shakespeares pjäser. Han struntar i makten, alla celler i hans kropp är vända mot Olivia, som avvisar honom. Naturligtvis dröjer det inte länge innan den ilandflutna Viola, utklädd till pojke, får gå med furstens kärleksförklaringar till Olivia. Och Olivia blir förstås förälskad i sändebudet som i sin tur älskar fursten. Och någonstans i bakgrunden väntar hennes tvillingbror.

 Idén med tvillingpar använder Shakespeare i många pjäser. Ja det är ingen hejd på antalet tvillingar och syskon i hans dramatik, ett gammalt knep för att skapa komiska missförstånd. Redan en av betraktarna den där februarikvällen 1602, en jurist, antecknade likheterna med en italiensk pjäs och en antik.

Sedan dess har härskaror med akademiker utrett exakt varifrån Shakespeare hämtade intrigen och gestalterna, men hur lång listan på förebilder än blir är det Shakespeares text som lever. Juristen som bevittnade urpremiären var förtjust och så har det fortsatt. Det som gör att generation efter generation av regissörer fascineras av Trettondagsafton är att den går att läsa barnsligt, superintellektuellt, farsartat, allvarligt, grovt, vackert. Däremot är det ingen idé att leta efter djuppsykologiska sammanhängande modeller. Shakespeare är en renässansmänniska, inte moraliserande som Ibsen eller ute efter att avslöja som Norén. Alla fönster står öppna, allt utspelas i ett konstant korsdrag. Från början hette pjäsen What you will, vi kan välja vilka vi vill vara.

 Regissören har mycket att bestämma sig för. Till att börja med hur Illyrien ser ut. När Ariane Mnouchkine satte upp pjäsen i början av 80-talet på Théatre du Soleil och sökte skapa ett exotiskt men trovärdigt land. Kenneth Branagh förlade spelet till ett 1800-tals slott. Hans Dalin som 1967 gjorde en elegant tv-version som vi hörde lite ur nyss med Bibi Andersson som en underbar Viola. I den versionen är Illyrien bara ett par stenar.

 Huvudpersonerna är gränslösa. Fursten är inte förälskad, han provar rollen som drabbad av kärlek och trivs i den. Olivia provar att vara världsfrånvänd, sedan provar hon att bli förälskad. Viola provar att vara pojke och det är inte så dumt. Den velige Andreas Blek av Nosen, här spelad av Per Oscarsson, provar att var modig, nåja han försöker uppmuntrad av sin vän spelad av Carl Gustav Lindstedt

 Trettondagsafton utspelas i vår lust att fantisera, att tänka oss ett liv där allt är annorlunda. Det mesta är tvetydigt i Shakespeares komedier, också vilket kön rollen tillhör. Och eftersom alla kvinnoroller gjordes av unga pojkar på Shakespeares tid var dubbelheten dubblerad.

  En av många finesser i Trettondagsafton är att vi både skrattar åt och med gestalterna. Något man tar fram på The Globe Theatre i London som försöker återskapa Shakespeares tid, med långa föreställningar där berättelsens utvikningar drar in publiken i spelet.

 Om det inte vore för hovmannen Malvolio, vars manliga fåfänga publiken på the Globe njuter av, så skulle man nästan kunna säga att det bara finns lyckliga människor i Trettondagsafton. Så är också Malvolio den ende i spelet som vill sätta gränser.

 I pjäsen ingår också några av Shakespeares mest älskade sånger, och det är lätt att tänka sig att i deras melankoliska klarsyn skymtar författaren själv. Lite snett leende. Han vet att alla berättelser börjar på nytt i morgon.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".