Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lera, blod och ångest i ny filmversion av Macbeth

Publicerat fredag 8 januari 2016 kl 06.00
Mikael Timm om Macbeth: "Michael Fassbender mumlar och mördar"
(2:53 min)
Foto: SF
Foto: SF

Michael Fassbender ger sig på en av världsdramatikens stora roller. Mikael Timm har sett resultatet.

Nietzsche sade en gång att ingen människa blir mindre maktlysten av att läsa Macbeth. Må så vara. Men detta sena Shakespeare-drama fortsätter att fascinera filmare. Orson Welles gjorde den, likaså Kurosawa och Roman Polanski och nu Justin Kurzel. Det är inte moralen som lockar utan texten som passar filmmediet. Den är liksom klippt och mixad redan i gåspenneversion. Shakespeare tittade 500 år tillbaka i tiden och hoppar likt vilken Hollywoodproducent som helst över finliret och struntar i den verklige Macbeth.

Egendomligt nog är nästan alla tolkningar övertygande, även om jag själv gör undantag för Verdis opera. Ett kallt Skottland befolkat av barbarer var nog väl avlägset. Kurzel börjar där. I tiden och landskapet. Det är vikingatid, det är svinkallt. Slottet är inte mer än ett trähus. Detta är en rå stamstrid inte ett högstämt kungadrama. 

Orson Welles Macbeth excellerade i välljud. Michael Fassbenders Macbeth är osäker, mumlande, han kvävs av offrens blod; en makthavare som varken förstår sig själv eller sin tid. I höstas talade Fassbender i en tysk intervju om herr och fru Macbeths relation som modern, de har förlorat sitt barn. OK, men jag tvivlar på att en familjeterapeut skulle klara av parets dynamik. Men jag förstår vad Fassbender menar. I en av filmens bästa scener, gästabudet efter mordet på kungen där paret ska fira sin upphöjelse, bryter Macbeth samman. Scenen lockar till överdrift men Fassbender viskar fram sina repliker och Marion Cotillard försöker rädda situationen som så många hustrur gjort när maken spårat ur.

De är trovärdiga och detsamma kan sägas om filmen som helhet. Däremot har inte Kurzel samma visuella kraft som Kurosawa hade i Blodets tron och skapar inte alls samma psykologiska högspänning som Polanski.

Men Justin Kurzels ambition att ta Shakespeare från scenen till leran är givande. Macbeth blir mindre galen, och mer ett blodigt hulkande barn av sin tid. Och därmed – vikingastämningen till trots – ett barn av vår tid. Dessutom kan vi njuta av Shakespeares ord i en riktigt bra filmöversättning.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".