Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Anneli Dufva: För mig var Bowie störst av dem alla

Publicerat måndag 11 januari 2016 kl 15.51
"Han ger de eviga känslorna en form"
(3:58 min)
David Bowie. Foto: AP/TT.
David Bowie. Foto: AP/TT.

Så här minns Anneli Dufva David Bowies konstnärsskap.

Vissa är större än andra. Så är det bara. Och David Bowie var för mig störst av dem alla. 

Men - det har han å andra sidan varit och är för så många att det nästan känns förmätet att säga något om honom
Sedan genombrottet med "Space Oddity" 1969 har han kryssat sig fram - i sina olika skepnader, genom stilar, alltid nära konsten, litteraturen, filmen, teatern i sitt grandiosa undersökande av kopplingen mellan livet, musiken och personan som ska gestalta det hela.

Ziggy Stardust och The Thin White Duke är två kända av dem. Inte för inte har han gjort musikvideor som blivit små konstfilmer. Och han var tidig också med en queer persona, med att i offentligheten leka med sin sexualitet.

Hela tiden har han skapat oförglömlig musik. Inte allt. Den skiva som innebar det stora genombrottet i USA Let's Dance, 1983, den är inte så kul med sin glättiga dansmusik - även om videon till China Girl kom att bli spridd och omdebatterad.

Men innan dess - de amerikanska upptäckterna på "Young americans"; svepande soultoner och en ljuvlig cover av Beatles "Across the Universe", eller de tyska experimentella utflykterna under Berlin-åren, samarbete med Brian Eno och albumtrilogin "Low", "Heroes", "Lodger".

Och ännu tidigare: Hunky Dory - med mega-hiten "Life on Mars# och låtar som "Quicksand" och "Andy Warhol". Eller förstås själva "Ziggy Stardust", som kom ut 1972.

Själv gillar jag "Station to Station från" 1976, mycket och även den nästan lite bortglömda "Scary Monsters" från 1980.

Och sedan, efter en del mer krävande album så återkom Bowie till den större publiken med "Hours" 1999 , följd av "Heathen" 2002.
För att avsluta med "The Next Day" för några år sedan och nu, det jazzinfluerade, fria albumet "Black star", som har omisskännliga Bowie-särdrag, men utvecklade, liksom nya genom de långa improviserade partierna.

Jag såg den stora utställningen om honom, kallad "Bowie is", när den öppnade i London år 2013. Sedan dess har den turnerat över världen och setts av miljontals människor. Och jag blev knockad då, för att jag verkligen insåg hur han varit soundtracket till mitt liv - hur han ständigt trängt igenom bruset och betytt mer än andra, hur oerhört mycket högklassig musik han skapat.

Och visst, han har gjort film också… Han är en hyfsad skådepelare, men inte mer än så. Intressant att titta på förvisso - kanske just för att han så sällan blivit tydlig själv. Man vet inte riktigt vem han är, bara vad han gjort. Jag vet inte ens om jag var så förtjust i personen. Han var lite skrämmande också - ville väl vara det. Ja, med en snällare framtoning de sista åren - det medges.

Men ändå grät jag lite i morse när jag satt på bussen och lyssnade till honom. Den där rösten, det där sättet att berätta genom låtarna, de där eviga känslorna han ger en form. Bye, bye Blackstar.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".