Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En akut och vacker vinterresa i romanen "Ur vinterarkivet"

Publicerat måndag 18 januari 2016 kl 07.00
"Vintervit och kylslagen, ömsint och värmande skriver hon fram ett äktenskap, som vilar på skakig grund"
(2:45 min)
Merethe Lindström. Foto: Johannes Jansson
1 av 2
Merethe Lindström. Foto: Johannes Jansson
Merethe Lindström, foto:Johannes Jansson
2 av 2
Merethe Lindström, foto:Johannes Jansson

Anneli Dufva har läst Merethe Lindströms nya roman med titeln Ur vinterarkivet. Om en familj som flyttar till ett dragigt hus på landet för att leva ett annat sorts liv.

Norska Merethe Lindström är född 1963 och debuterade som tjugoåring. Hon tilldelades 2012 Nordiska rådets litteraturpris för sin roman Dagar i tystnadens historia, men även hennes roman Saknade och novellsamlingen Arkitekt finns översatta till svenska.

Ur Vinterarkivet. Om man ser titeln som en bild av ett tillstånd, så blir det en beskrivning av den här romanen. Vintern den hårda tiden, den man får bita ihop för att ta sig igenom. Kall och mörk. Arkivet den samlade erfarenheten hos var och en. Allt det som finns även i de stängda lådorna - de man ibland inte vill, ibland inte kan, öppna igen.

Merethe Lindström skriver alltid om hus och alltid om någon form av familjer, som det tycks mig, efter att ha läst de fyra böcker av henne som finns på svenska. Ofta är det såret i familjen som skildras - det saknade barnet, den missbrukande unga, den hemlighet man dolt.

Och allt detta finns även i den här romanen, där en familj med två barn flyttar till ett dragigt hus på landet för att leva ett annat sorts liv. Hon skriver, han målar.

Finns gör också Lindströms hyperkänsliga vård av språket. Jag vet att jag tidigare skrivit att kopplingen mellan hus och historia hos henne även gör att språket blir ett slags byggstenar - perfekt anpassade, noggrant valda ord som skapar just det uttryck just det här bygget skulle ha. Men här är det också något ännu mer akut som tränger igenom - som om de andra böckerna varit förstudier till denna: hennes egen berättelse. Vintervit och kylslagen, ömsint och värmande skriver hon fram ett äktenskap, som vilar på skakig grund. Kärleken finns nog - den är stark och fysisk och sinnlig. Men skörheten bor också där, hos mannen. En nedärvd psykisk skörhet, som inte blir bättre av det missbruk som också finns. Rädslan för självmord.

Med ett du-tilltal skriver hon till honom, tröskar och tråcklar sig fram genom sin egen barndom och delar av hans, deras möte och deras vardag nu. Och hela tiden finns också författarens närvaro, hennes egen vånda inför den bok jag läser.

"Jag skriver därför att jag inte vet. Jag skriver hela morgonen, jag skriver en stor del av dagen, jag skriver om våra barn, om barndomen. Jag vet inte vad jag skriver" står det på sidan 205.

Men jag vet. En väldigt vacker vinterresa.

Ja, jag är förtjust - var redan innan förtjust i Lindström - men tycker ännu mer om den här boken än de andra tre jag läst.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".