Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vrede tuktad till poesi i Jamaica Kincaids Se. Nu. Då.

Publicerat onsdag 20 januari 2016 kl 09.34
Jamaica Kincaid
Foto: Jessica Gow/TT

Den amerikanska författaren Jamaica Kincaid föddes som Elaine Cynthia Potter Richardson på ön Antigua i Karibien, men bytte till en pseudonym när hennes familj reagerat på hennes skoningslöst ärliga sätt att skildra sin uppväxt. Nu är hon tillbaka efter tio års tystnad och i den nya roman Se. Nu. Då. skildrar hon en skilsmässa och berättar samtidigt så mycket mer om människan och världen. Jenny Aschenbrenner har läst den.

Nu, då.

Då när kärlek fanns i alla fall som en hägring, nu när samma kärlek ruttnat till hat - eller om det var samma känsla hela tiden.

Nuet som äts upp av dået som i varje nu får en ny laddning, en ny betydelse.

Se. Nu. Då. är en berättelse om en skilsmässa, om en man i färd med att lämna en kvinna, om barnen som sörjer i spillrorna av familjeillusionen och kvinnan som lagar allt mer komplicerade maträtter som ingen egentligen vill äta.

Men den är också ett plåster som dras från modersmytens känsliga hud, från barndomskimret och tvåsamheten.

I bakgrunden bultar kolonialismens grymhet, den är alltings grund.

Mr Sweet och Mrs Sweet - de heter bara så boken igenom - bor i ett vackert gammalt hus i östra USA. Han är klassisk musiker och kompositör, sprungen ur en kulturell, vit borgerlighet och hon är kvinnan som kom med en bananbåt - så ser hennes man på henne.

Berättaren ser i sin Mrs Sweet en ganska ful, passiv och lite dum kvinna som klamrar sig fast vid en kärlek som är grundad på rasism, sexism och maktspel.

Jamaica Kincaid är hård. Skoningslös.

Hon skriver den konkreta historien om en tvåbarnsfamilj tillhörande en intellektuell medelklass i en priviligierad avkrok av USA vars inbördes relationer förvridits till något groteskt. Hon bankar vardagsdetaljer till flinta och laddar dem inifrån med mytisk kraft. Barnen heter Heracles och Persephone, de är hjältar och offer av gudomlig kaliber. Mr Sweet bär på en längtan att mörda sin son och att gömma sin dotter i sin egen kavajficka.

En kärnfamiljs upplösning mäktig som en urmyt. Så är de ju, kärnfamiljernas upplösningar. Band sammantvinnade och stelnade till stålvajrar som slits isär av enorma krafter, så starka att jorden hotar rämna.

Mrs Sweet stänger in sig i sitt rum och frammanar barndomens smärta. Hon skriver. Om sin mor. Medan barnen går under där utanför dörren.

Detta är mitt första möte med Jamaica Kincaids författarskap och jag erövras fullständigt av hennes på samma gång poetiska och hårt konkreta prosa. Hur varje litet skeende bänder sig ut mot det oändliga, genom hennes sätt att i sin skrift frammana snarare än skildra varje händelse, varje känsla.

Efter denna roman går jag tillbaka i hennes produktion och läser tidigare romaner, och slås igen av kraften i hennes sätt med orden. Hur vackert det kan bli när en författares blick aldrig väjer, aldrig tvekar utan bara skriver sig rakt in i och rakt igenom allt det outtalbara.

Hon skriver om det egna livet och om den egna familjen och rakt igenom orden bultar vreden över de förtryckarstrukturer som placerar en svart kvinna från en karibisk ö längs inne i det mörkaste hörnet av civilisationen. En vrede tuktad till poesi.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".