Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mycket kärlek och respekt i Linn Ullmanns nya roman "De oroliga"

Publicerat fredag 21 oktober 2016 kl 10.00
Anneli Dufva har läst "De urolige"
(3:04 min)
Linn Ullmann. Foto: Agnete Brun/Forlaget Oktober.
Linn Ullmann. Foto: Agnete Brun/Forlaget Oktober.

Linn Ullmanns senaste bok "De urolige"har fått ett lysande mottagande i Norge. I den skriver Linn Ullmann om sina två berömda föräldrar, Liv Ullmann och Ingmar Bergman, och om sig själv, som deras gemensamma barn. 

Den här recensionen publicerades ursprungligen i samband med att det norska originalet gavs ut i januari 2016

Hon nämner dem aldrig vid namn - de båda föräldrarna - men hon förhåller sig i övrigt till detaljer i deras liv som är mer än lätta att känna igen: Fårö, Dramaten, Broadway.

På samma sätt berättar hon att den flicka som för pennan en gång blev döpt till Karin Beate, men utan att nämna det smeknamn som blev hennes namn och nu står på bokryggen. Det är snyggt gjort. Säkert behandlat.

Och om jag ska säga något sådant, sammanfattande, om den här boken - så är det att den är både mogen och klar - både i sitt iakttagande och som litteratur.

För det är inte lätt detta, att skriva om två så välkända gestalter. Att vilja göra och ge något eget, utan att därför lämna ut dem eller göra det på deras bekostnad.

Men hon är ingen flicka längre, Linn Ullmann, utan en författare i egen rätt, och det här är absolut det bästa hon skrivit hittills. Helt i avsaknad av det lite koketta drag som jag ibland stört mig på i hennes romaner.

Den här boken är skriven i och ur sprickorna.

En spricka är den som är föräldrarnas separation - trots att de förblev goda vänner och även arbetade ihop flera gånger. Författaren ser barnet, som längtar och längtar och längtar efter sin mor, som ständigt är lämnad med barnflickor i både Oslo och New York, som bara besöker fadern då och då.

Men där är också sprickan i det att hon nu på sätt och vis vuxit om dem båda. Hur hon nu så klart ser deras respektive ensamheter - sprickorna mellan arbetets ambitioner och det lilla livet. Hur de blir barn i hennes blick.

En liten grund till boken finns i de bandupptagningar hon gjorde med fadern under hans sista år. Det var tänkt att bli en intervjubok, men han blev hastigt sämre och projektet blev aldrig färdigt.

Redan i bandupptagningarna, med usel ljudkvalitet är fadern bitvis förvirrad och dotterns frågor får inte alltid svar.

Men hon uppehåller sig där ändå, på Fårö, hos honom, när ålderdomen fått honom i sitt grepp. Hon minns och hon undrar över sitt minne. Hon ser de döda flugorna i taket.

Samtidigt är det fiktion. Precis så mycket fiktion att sanningen liksom uppenbarar sig - så som fadern själv beskrivit det någon gång.

Och om man kan ha åsikter - vilket det är lätt att ha - om hur verkligheten vinner alltmer mark på fiktionens bekostnad, så skulle jag kunna framhålla De urolige som ett exempel på att inga regler finns, att allting bara handlar om förvalta det man har, att göra det hela bra.

Det finns mycket kärlek i den här boken och väldigt mycket respekt för varje människas kamp med sitt eget liv.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".