Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
2016 är Shakespeares år

Makt, blod och dåliga grannar - därför är Shakespeare rätt för vår tid

Publicerat torsdag 21 januari 2016 kl 14.52
Målning: Mikael Timm
Shakespeare kung

2016 är ett Shakespeare-år. Igen. 2014 var det 450 år sedan han föddes. Nu är det 400 år sedan han dog. Alltid denne William.

 

En fråga som med säkerhet kommer upp detta jubileumsår är den om tidstypiska föreställningar. ”Varför inte spela som man gjorde på hans tid? Varför ändra och försöka vara modern?”

Man skulle kunna skruva till frågan och säga:

Är verkligen Shakespeare vår samtida? Bör han vara det?

Shakespeare själv hade förmodligen stått ganska främmande inför den längtan efter autenticitet som får oss att föredra barockmusik spelad på tidstypiska instrument och upphetsat diskutera om en roman är påhittad eller ej. På hans tid hade dramatikerna varken ekonomisk eller ideell upphovsrätt till sina verk. Den som gick på teatern en eftermiddag kunde teckna ner handlingen och någon dag senare ha en egen pjäs.

Och Shakespeare själv var teaterman, alltså pragmatiker. Han skrev till och strök alltefter kollegernas önskemål, tillgång på skådespelare och hur stycket fungerade. Och inte behövde han vara rädd för att publiken skulle kolla på internet om landet Illyrien låg på östra eller västra sidan av Adriatiska havet.

De som vill se Shakespeares pjäser som på hans tid får inte mycket hjälp av författaren. Scenanvisningarna är kortfattade. ”London, en gata ledande till Towern” heter det i Richard III. Eller ”En sal i slottet” i Hamlet. Ofta nöjer sig Shakespeare med att tala om i vilken ordning personerna kommer in.

 

 Jag lyssnar mig igenom några olika tolkningar av Henry den VI, Shakespeares av allt att döma fösta pjäs och undrar om det ens är samma text jag hör, så olika är tolkningarna. Ändå har alla regissörer och skådespelare säkert velat vara trogna Shakespeare.

 Det senaste 50 årens svärmeri för det autentiska förflutna kan ställas i kontrast mot 1800-talets svärmeri för medeltiden som gjorde att arkitekter oförfärat ritade om medeltida slott för att få dem medeltida på rätt sätt, alltså lite som i Walter Scotts romaner.

Teaterhistorien är full av personer som låter Shakespeares ord genomsyra allt de gör. Ett bra exempel är Kenneth Branagh som redan i en tidig självbiografi 1989 börjar varje kapitel med en hänvisning till Shakespeare.

Risken är att vi blir alltför beundrande när vi närmar oss Shakespeares värld. Sedan 1997 finns i London en kopia av Shakespeares teater, The Globe. Symboliskt nog återskapad av en amerikansk skådespelare, Sam Wanamaker. Han fick kämpa i åratal för att få ihop pengar till sitt projekt och i efterhand kan man undra om inte engelsmännens skepsis berodde på att de insåg att historien inte låter sig återanvändas.

Men The Globe har blivit succé. Själv har jag huttat mig igenom åtskilligakvällar – det är en utomhus teater, värmd av färgrikedomen och språkbehandlingen. Teatern har utvecklat en energisk, lite burlesk spelstil som går igen, oavsett vilket stycke det handlar om.

Väl hemma brukar jag läsa pjäsen, bara för att upptäcka att det där som jag rycktes med av hade man ju kunnat spela på ett helt annat sätt.

Tidningarna Europa över skriver om invandring. Maktstriderna i Polen, Ungern, Italien tycks lika hårda som i Shakespeares dramer.

När jag läser om polska regeringens försök att styra media och ser den ungerska nationalismens estetik. Eller för all del, ser de små svenska flaggorna på balkonger och radhus… ja, då känns Shakespeares kungadramer inte avlägsna: klan mot klan, familj mot familj. Symboler, brutal maktutövning. Politik formulerad i blod, inte i samtal. Demokratin inte en ens anas vid horisonten. Så ser det ut i kungadramerna.

De spelas inte så ofta, fast de är åtta stycken, i två tetralogier. Richard II, Kung John, Richard III, Henrik IV i två delar, Henrik V till Henry VI i tre delar. Det är inte lika strukturerat som det låter, pjäserna skrevs inte samtidigt och inte i kronologisk ordning. Dessutom kan man foga ytterligare pjäser till listan, främst Henrik XIII och Kung John.

Epoken är med all rätt populär hos TV-producenter: sex, våld, död i rikliga mängder och en färgsprakande scenografi.

Men går kungadramerna att överföra till vår tid?

På den frågan svarar teaterhistorien obetingat ja. Henrik VI har spelats i smoking, uniform från första världskriget, fångdräkt och mycket, mycket annat.


Shakespeares politiska agenda var naturligtvis en annan än vår tids. Ingen som vistades nära hovet kunde undgå att vara politiskt medveten. Hans eget omedelbara intresse gällde att få tillstånd att spela. Staden och hovet kontrollerade vad teatrarna spelade. De politiska implikationerna handlar om kungamakten efter Drottning Elisabeth och de är naturligtvis inte relevanta idag.

Men översätt Frankrike till EU, kung till premiärminister - och visst. På BBC kan man i debatten om Skottlands självständighet höra nästan samma argument som hos Shakespeare. Och de amerikanska presidentkandidaterna citerar visserligen inte Shakespeare men de uppför sig och argumenterar som hans gestalter, med tal om egna dygder och motståndarens brott.

Marilyn French, författare och litteraturvetare, har framhållit att mycket i kungadramerna handlar om legitimitet. Är makthavarna värda att ha makten? Den frågan är förvisso aktuell.

Däremot kan Kungadramerna inte spelas som folkbildarpojekt. Shakespeare skrev gärna om historien. Det är inte fakta som gör dramerna lockande, det är dynamiken. Shakespeares kungadömen är små, vacklande, möjliga att överblicka. Möjliga att erövra. De har en hel del att göra med det regionernas Europa som blir starkare i takt med att Eu blir svagare.

Kungadramerna bildar ingen helhet. Shakespeare bytte åsikt i sin syn på kungamakten (det finns många lärda uttolkningar av vilka tronpretendenter han stödjer i vilken pjäs). Ännu viktigare är att hans syn på människorna utvecklades. Få författare har skapat så fullödiga gestalter.

Så hur spela dem? Historiskt? Psykologiskt?

Svar Ja. På alla frågor. Men just detta jubileumsår skulle jag gärna se tolkningar som utgår från osäkerheten och nationalismen. Shakespeares kungariken är ostadiga, i Richard III speglar sig kungen i rikets sönderfall och tvärtom. Shakespeares regenter är lika beroende av omvärlden (läs Skottland, Frankrike, Påvedömet) som någon av dagens ledare är av EU eller Internationella Monetära Fonden.

När politisk eller ekonomisk makt numera skildras i modern dramatik gäller renodling, men hos Shakespeare finns ett myller av gestalter – och ett myller av tolkningsmöjligheter. Komplexitet är nyckelordet.

Jag är sugen på föreställningar som utgår från det rörliga i Kungadramerna: hur maktförhållanden, strukturer som FN och EU till trots – snabbt kan upplösas.

Ta till exempel Henrik VI och skildringen av Jeanne d’Arc. Motsägelsefullt, spännande, brutalt.

Precis den sorts teater vi behöver när Europa knakar i fogarna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".