Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En angelägen April i Anhörigsverige

Publicerat tisdag 26 januari 2016 kl 07.55
Jenny Aschenbrenner om April i Anhörigsverige
(2:14 min)
April i Anhörigsverige
Foto: Petra Hellberg

Författaren Susanna Alakoski har flera gånger skrivit i skönlitterär form om att vara anhörig till missbrukare, om att växa upp i ett hem där mamma och pappa super sönder familjen. Förra året skrev hon rakt ifrån verkligheten, om sina egna erfarenheter av att vara anhörig och om hur samhället tar emot - eller inte alls ser - de anhöriga. April i Anhörigsverige var titeln och nu har den blivit teater i regi av Monicas Wilderoth på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Jenny Aschenbrenner var på premiären.

Fem stycken människor som försynt och försiktigt tassar in i scenrummet och sätter sig längs väggarna. Fem anhöriga. Fem som burit skammen tätt intill bröstet i hela sina liv, som hela tiden bär på vreden, sorgen, rädslan, skulden - och kärleken som ändå aldrig dör.

I Monica Wilderoths uppsättning är dessa fem både den ansiktslösa massa av öden, av sönderslagna liv som ligger i dikesrenarna där missbrukarna gått fram, och varje individ, unik i sin sorg över allt som inte blev. De träder också fram som författaren Susanna Alakoskis alter egon, eller som de små barnen som ligger vakna om nätterna och vakar, så att ingen ska dö medan de sover. De blir de fulla föräldrarna, de sönderfallande vuxna i ett barndomsrum utan dörrar eller fönster, där ingen hör vad som pågår.

Det är en bedrift, att det blir så bra teater av en rapportbok som den Susanna Alakoski skrivit, den är arg, faktaspäckad och personlig, en sorts text som kan bli platt på en scen. Monica Wilderoths uppsättning är dansant och känslig - associativt uppbyggd och låter då och nu mötas på scengolvet, så som en anhörig ägnar ett liv åt att läka sitt förflutna. Lite segdraget känns det ändå ibland, trots föreställningens kompakta format på en timmer och trettio minuter, samma varv av utsagor behöver dras fram några gånger för mycket, ännu lite större frihet kunde regissören ha tillåtit sig inför materialet.

Men ensemblen är lyhörd, närvarande och humoristisk mitt i misären. Anna Wallander är intensiv och förtvivlad och full i fan, ingen fångar den fåniga manligheten som Kalle Westerdahl. Emil Ljungestig är pojkig och sårbar. Lika bra är Annika Hallin och Ulf Eklund, alla fem har de sina sätt att gestalta den eviga fångenskap som är anhörigskapet.

Genom deras närvarande kroppar blir rapporten från anhörigland en angelägenhet för oss alla.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".