Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Björn Ranelids nya en tät historia

Publicerat måndag 14 mars 2016 kl 06.30
Dan Jönsson har läst "Överbefälhavarens hemlighet"
(3:09 min)
Björn Ranelid. Fotograf: Christer Molander.
Björn Ranelid. Fotograf: Christer Molander.

En av våra mest älskade författare och samtidigt en som kritiker fnyser åt: Björn Ranelid har på många sätt ett särställning inom svensk litteratur. Med mängder av romaner bakom sig kommer han nu med en ny, "Överbefälhavarens hemlighet".

Eftersom jag tycker att Björn Ranelid är en av Sveriges få riktigt originella författare har jag alltid försökt försona mig med det där som många kritiker får allergi av - predikotonen, de språkliga blomsterkvastarna, idyllerna och moraliteterna som väl alltihop i grunden går tillbaka på en muntlig berättartradition från de gamla folksagornas tid och som jag tror delvis är en klassfråga hur man förhåller sig till.

Ranelids prunkande prosa är för bjärt, har för mycket rysch-pysch och bling-bling över sig för att ses som riktigt fin av den akademiska kritiken - men för mig är allt det där en paradoxal kvalitet, något som både förankrar texten och gör den osäker, på ett fascinerande sätt. Björn Ranelids romaner bildar en helt egen genre i svensk litteratur, och jag hade inte velat vara utan dem.

Ranelids nya, "Överbefälhavarens hemlighet", är en tät historia, något av en mellanstation i ett författarskap som på sistone har sökt sig mot ett mer cirkulärt, mindre intrigbaserat berättande där författaren också själv träder fram och ger drag av autenticitet åt fiktionen.

Som i den starka "Tyst i klassen", eller ännu mer i hans förra bok, "Kärleken och de sista människorna på jorden", där en skäggig och långhårig Ranelid vandrar runt med sitt barnbarn bland tiggare och predikanter i ett sönderbombat, postapokalyptiskt Stockholm.

"Överbefälhavarens hemlighet" saknar det autofiktiva temat, men även här rör det sig om en historia utan bärande intrig, ett livsöde som bränner ihop i ett avgörande ögonblick när Axel Wiman, Sveriges överbefälhavare, under en presskonferens bryter ihop och brister i gråt.

Runt detta dramatiska fokus låter Ranelid berättelsen röra sig i försiktiga cirklar som varsamt avtäcker smärtan och skammen under den militära masken. En älskad handikappad syster. En förskjuten son. Vännen som han svek när nöden var som störst. Det är en form som också ger språket större rättvisa, det smyckade allvaret får något besvärjande, nästan rituellt över sig och bottnar på ett helt annat sätt än när det ska bära fram en dramatisk intrig, då det ofta ställer sig i vägen. Vad sedan Ranelid vill ha sagt om svensk säkerhetspolitik och förhållandet till Ryssland och så vidare vet jag inte, det förblir oklart och känns faktiskt inte så viktigt.

"Överbefälhavarens hemlighet" handlar om annat, egentligen om det det alltid handlat om i Ranelids berättelser. Att det aldrig går att fly från sin historia.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".