Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Martina Lowden om Olga Ravns "Celestine"

Publicerat torsdag 31 mars 2016 kl 06.30
"Mina ryggradshår reser sig"
(3:10 min)
Olga Ravn är även litteraturkritiker och undervisar i skrivande, bland annat på den nystartade kursen Häxskolan vid Göteborgs universitet.
Olga Ravn är även litteraturkritiker och undervisar i skrivande, bland annat på den nystartade kursen Häxskolan vid Göteborgs universitet. Foto: Lærke Posselt

2012 debuterade Olga Ravn med "Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne". Den våldsamt kroppsliga diktsamlingen gjorde henne till en av den unga danska poesins stora namn. Nu kommer hennes första roman, spökhistorien "Celestine", på svenska. Martina Lowden har läst den.

"Att se på honom och veta att snart var allt förbi. Eller att se på honom och veta det ännu mer fruktansvärda, snart fortsätter allt som det brukar. Hjärtat, skambitet av sig självt. / Kärleken vände oss bara ryggen, så beslutsamt."

Han heter Kim och hon får inte längre röra vid honom. De älskar varandra, eller brukade göra det. Nu har han gått in i en sorg - depression, säger läkaren - där hon inte kan nå honom. Och i hennes hjärta slåss slampan, som vill glömma, ersätta och gå vidare, med spöket, som vill stanna kvar i smärtan, hata ännu längre än livet ut.

Olga Ravns namnlösa huvudperson är ett vuxet skilsmässobarn, vars uppväxt genomströmmats av ständigt nya styvföräldrar och styvsyskon. Eleverna på internatskolan där hon arbetar dräller omkring som odrägliga påminnelser om att hennes egen ungdom är över. Slut av sina förluster flyr hon in i fantasier om Celestine, en femtonhundratalsflicka som murades in i en vägg för sin kärleks skull och sägs ha spökat alltsedan dess. Just så oförsonlig, omänsklig, omöjlig vill hon bli.

"Celestine" lär ha varit lyrik innan den blev roman, och under första läsningen är det mest språket jag ser: alla dessa show stoppers till meningar, och så Ravns aladåbiska liknelseväv där "syrenen blommar som en far som slår sin dotter" och natten lägger "sina sammetsmjuka tentakler till vila i trädkronorna", allt i välskuren svensk språkdräkt av Johanne Lykke Holm.

Men under andra läsningen, när bilderna väl sjunkit in, ser jag bara bokens osaliggörande frågor: vad gör man med allt hat en kärlek kan rymma? Hur oersättlig eller utbytbar är en älskad? Har hjärtat några andra val än slampa och spöke? Och vad är det man sviker om man låter såren läka?

Om "Celestine" inte når samma intensitet som dikterna i debuten, är boken ändå överdådigt blödande prosa av det slag man nästan bara kan finna i just så här urartade hatkärleksskildringar, på en gång råa och förkonstlade. Mina ryggradshår reser sig under beröringen av dess sammetsmjuka tentakler.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".