Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Den sista grisen" - fragment och monolog av Horace Engdahl

Publicerat fredag 1 april 2016 kl 07.00
Maria Edström: "Bäst är det när han sätter sig själv på spel"
(3:01 min)
"Den sista grisen" Omslag Sara R Acedo porträtt Jan Håfström.
"Den sista grisen" Omslag Sara R Acedo porträtt Jan Håfström.

Horace Engdahl, före detta ständig sekreterare i Svenska Akademin, författare, essäist, översättare och nu också dramatiker – Engdahl behöver numera ingen närmare presentation. Närmast folkkär har han blivit på gamla dar och har dessutom varit i den mediala hetluften då hans nya bok ”Den sista grisen” som kommer ut i dag bara några veckor efter ex-hustrun Ebba Witt-Brattströms bok ”Århundradets kärlekskrig”. Ett faktum som vår recensent Maria Edström valt att helt negligera.

Jag fäster mig direkt vid Sara R. Acedos geniala omslag till boken ”Den sista grisen”; efter Jan Håfströms målning av Horace Engdahl själv, röd halsduk, skymning, blicken fäst i fjärran och så grantoppar i bakgrunden. Engdahls muntra och tankeväckande ”Cigaretten efteråt” som kom 2011 slutade i ett parti om staden och skogen: ”Skogarna och de stora städernas oöverskådlighet skyddar oss från insikten att nästan allt som varit oss kärt i livet har försvunnit och aldrig återvänder.” Och nu står han där i den kyliga kvällningen.

Redan i bokens början kommer ett litet försvarstal om varför han medverkar, framträder, tackar ja, minglar – att helt avstå liknar han vid gravens tystnad och avskildhet. I den paradoxen verkar Engdahl röra sig, spelar med i ett media-spel som han hemlighet verkar förakta men där han skickligt lagt beslag på den lediga rollen som den klassiskt bildade, numera en närmast utrotningshotad art och därför plötsligt så intressant.

I ”Den sista grisen” som till största delen består av det som Engdahl kallar fragment och som avslutas med en monolog för scenen rör han sig liksom mellan två världar; den ena är litteraturens, med klassikerna som goda vänner att käbbla och disputera med och där finns också de partier jag gillar bäst. ”Den skrivandes och den läsandes blick får aldrig mötas – bara på det villkoret existerar något sådant som litteratur”.

Men så finns också den andra världen och där finns kvinnor och män med helt olika slags inre rum, genusvetenskapens löjlighet, skuldsatta människors erbarmlighet och terapiers onödighet– ett nu som Engdahl ibland behandlar som vore han ett slags utlandssvensk som inte längre begriper världen därhemma. Möjligtvis är det språket, orden, uttrycken han bara inte kan med och det finns också något sympatiskt i den lite krassa synen på stora ord och deklarationer. Men intrycket blir också att det ibland är just den verklighet som detta språk ger uttryck för, som är Engdahl främmande.

Men bäst är det, som i all god litteratur, när han sätter sig själv på spel, när ensamheten, fåfängan, sorgen, den egna ja, svagheten får komma till tals. Den där schlagermelodin som väckte barndomens ylande ångest och som för alltid bosatt sig i hans inre, redo att väckas upp med sitt förfärande läte. Det är kanske det ljudet han hör – gestalten på omslaget till ”Den sista grisen.”  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".