Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Inget ursinne försvinner bara - dags uppdatera modernismens Hjältinnor

Publicerat måndag 11 april 2016 kl 11.33
"Fan ta killarna och deras stora böcker"
(2:54 min)
Kate Zambreno vägrar utradera jaget i kritiken.
Kate Zambreno vägrar utradera jaget i kritiken. Foto: © Modernista 2016

Hjältinnor är ett manifest, en litteraturessä och en kollektiv biografi över modernismens kvinnor, både de skrivande och de som tog ut sig som överinspirerande musor åt männen för att sen diagnosticeras och förtvina på institutioner. Nu lyfter den amerikanska författaren Kate Zambreno fram dem igen. Katarina Wikars har läst.

Zelda Fitzgerald, Vivianne Haigh-Wood Eliott, Jane Bowles, Jean Rhys. Det slår mig att vi har samma preferenser – det där är ju också mina följeslagerskor genom livet.

Äntligen, tänker jag, så bra att föra dem samman, låta dem komma till tals. Även om vissa var geniförklarade författare redan på sin tid som författaren Djuna Barnes, som skrev den legendariska romanen ”Nattens skogar”. Zelda Fitzgerald å sin sida berövades t o m sina egna dagböcker, förbjöds av både läkarna och sin make Scott att skriva om sitt eget liv, det var hans material, ja, hela hon var hans material inklusive patientjournalerna.

Zambreno tampas med vintrarna i mellanvästern, med olika ensamheter och universitetskurser allt medan pojkvännen gör någon sorts biblioteksarkivkarriär men med sig har hon alla dessa modernismens kvinnor. Hon kallar dem sina spökmentorer.

Hjältinnor är en hybrid och skriven på samma sätt som romanen Avd. för grubblerier av Jenny Offill som kom ut nyligen. Korta stycken på fyra-fem rader med mellanrum. Den här lite sönderhackade formen gör något med läsningen, med andningen och ingenting vare sig kan eller behöver egentligen formuleras färdigt, man gör bara ett byte av riktning, får ett nytt infall på ett gammalt problem och hoppar två rader ner och börjar om. Behagligare att skriva än att läsa antagligen även om Zambreno menar att fragmentet kännetecknar vår tid. Och antagligen alla andra tider också, tänker jag och byter stycke.

Vad är det då de säger 80 år senare? De som fruade bort sina liv. Det finns ett raseri i Hjältinnor som behöver kanaliseras. För många kvinnor har kastat saker till ingen nytta. Stenar i fickorna. Huvudet i ugnen. Transporterade in i självmord och galenskap. Nu räcker det. Ännu idag kriminaliseras den överdrivna texten, menar hon. Man kan skriva om att vara en kaotisk flicka, man får skriva sina sammanbrott. Skit i att de kallar det för personligt, uppmanar hon sina unga medsystrar på olika nätforum. Du är inte bara knullad och glömd. Våga vara hagga, mina klottrande systrar. Och samtidigt, tänker jag, lever vi ju redan i en tid där on-linedagböcker är allmängods, där bekännelser är offentliga. Men det handlar också om hierarkier, om litteraturen, om att inte låta sig tystas.

Fan ta killarna, skriver Zambreno, och deras stora böcker. Jag önskar så att någon hade kunnat säga det till mig när jag var ung. Är inte rörigheten och överdrifterna just din styrka?



Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".