Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

William Shakespeares 400 operor

Publicerat onsdag 27 april 2016 kl 10.41
Shakespeares operor - mänsklig storhet och mänskligt förfall.
(8:16 min)
Göteborgsoperans kör i Macbeth. Scenografi Lars-Åke Thessman och kostymdesign Katarina Hollá. Bilden starkt beskuren.
Göteborgsoperans kör i Macbeth. Scenografi Lars-Åke Thessman och kostymdesign Katarina Hollá. Bilden starkt beskuren. Från föreställningen 2008 som nu har nypremiär. Foto: Mats Bäcker

Per Feltzin gör några nedslag bland de över 400 operor som grundar sig på Shakespeares olika pjäser.

Ni hör! En ny opera varje år i 400 år sedan hans bortgång - ett svårslaget rekord.

Stormscenen ur Verdis opera Otello är bara ett exempel. Otello är en av de tre Shakespeareoperor han skrev och som dessutom tillhör Verdis mognare operor och de är ofta spelade. Vi talar här om 1800-talets andra hälft.

De andra två är Macbeth och Falstaff - ett annan namn på De muntra fruarna i Windsor. Två tragedier och en komedi.

Redan här hos Verdi ser vi det som lockat så många tonsättare. En konkret berättelse där makt och intriger smälts samman med lustfylld - eller inte så lustfylld... kärlek. Ett koncentrerat snitt genom samhällets alla nivåer. Mänsklig storhet och mänskligt förfall.

Men dessutom har ju Shakespeare nästan alltid en mystisk dimension. En vålnad i Hamlet, häxorna i Macbeth och älvorna i En midsommarnattsdröm.

Fast jag är en obotlig "Verdi-man" och älskar nästan allt han gjort, inklusive de jag nämnt, är det ändå Britten som för mig, med En midsommarnattsdröm, gjort den opera som bäst fångar Shakespeares hela universum. Intriger, lust, mystik, fantasi, komedi, spänning, vältalighet... Det är 'rent märkeligt' att den inte sätts upp oftare.

Det finns alltså alltid både poesi och handling i en pjäs av Shakespeare och är det något som får igång en operatonsättare så är det just det. Något sker på scenen, utan för mycket besvär, men sedan kan man ändå få lov att bromsa tiden, eller ställa den lite på ända. En operaaria är ju en fördjupning av en känsla och historien som berättas ger både utrymme och tillåtelse till fördjupning.

Både Henry Purcell och Britten - med runt 300 år emellan - har gjort alltså gjort operor på En midsommarnattsdröm.

På Purcells sena 1600-tal handlade det om kortare musikaliska musikstycken mellan talade partier, semi-operor, och det här stycket The Plaint ur The Fairy queen, handlar om att gråta sig in i evig längtan när den älskade inte längre finns. Men musiken ligger mot slutet av En midsommarnattsdröm då allt i den här komedin egentligen ska vara färdigt och vi ska sitta med ett bitterljuvt leende på läpparna. I stället trillar tårarna...

Men det här med komedi i opera är inte lätt.

I somras spelade Läckö slott roligt nog Berlioz version av Mycket väsen för ingenting som aldrig tidigare spelats i Sverige. Den här snabba ordvitsarpjäsen hade blivit Beatrice och Benedict. Det var Berlioz själv som hade strukit ner femaktspjäsen till en kortare tvåaktare. Man är helt enkelt tvungen att stryka massor i en pjäs, om man ska göra ett operalibretto av det. Det tar längre tid att sjunga orden än att säga dem.

Men här hade Berlioz hämtat slaktarkniven och skurit bort massor av roller och förenklat intrigen rejält. Kvar blev Berlioz livfulla musik, men inget av Shakespeares finess.

Men att stryka eller bearbeta Shakespeare är inget nytt - dels gör talteaterregissörerna det nästan alltid, dels gjorde tonsättarna det några decennier efter Shakespeares död. Ett exempel är Macbeth och Stormen som gjordes som semi-operor av Matthew Locke redan 1673 och 74.

Men nutiden då?

Det är ju först efter ett bra tag som tonsättarna tog Shakespeares ord och gav dem musik som var dramatisk och inte bara dekorativ. Tidigt 1800-tal och ofta då i Italien. Bellini och Rossini var föregångare till Verdi som länge tänkte sig göra opera av Kung Lear... Men den moderna version som finns är skriven av Aribert Reimann. Hans Lear spelades i en rosad föreställning på Malmö opera för några år sedan.

Tragedin om maktöverföringen mellan Kungen och hans tre döttrar får här verkligen ett modern tonspråk som direkt hänger ihop med den kaosartade död som sprider sig på scenen.

En jämförelse men i en helt annan genre är ju Bernsteins musikal West Side Story som bygger på Romeo och Julia. I musikalvärlden 1957 var det här musiken också i ett modernt tonspråk som också hänger ihop med döden på scenen.

Vi slutar i att notera det där mystiska, på gränsen, som lockat tonsättarna att gå loss extra mycket. Verdi hade det i Macbeth för Lady Macbeth - Ambroise Thomas hade det i Hamlet för Ofelia. En vansinnesscen.

Göteborgsoperan spelar både Hamlet och Macbeth en bra bit in i maj 2016 och Kungliga Operan i Stockholm spelar Falstaff under samma tid.

P.S.: Här i P1 Kultur från och med den 23:e och veckan efter handlar det mycket om Shakespeare - bland bara att botanisera där till exempel Klassikern handlar om West Side Story.

Vill man ha mer om Shakespeare i musiken kan man med nöje höra på Lördagsmorgon i P2 den 23 april. Opera i P2 har sänt Hamlet och Otello och Operaguiden har talat om den sista.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".