Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i en industribyggnad med kraftig rökutveckling som följd och spridningsrisk till närliggande fastigheter. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på din lokala P4 kanal.
(Publicerat idag kl 12.35)

Göran Sommardal minns författaren Göran Palm (1931-2016)

Publicerat tisdag 12 april 2016 kl 16.05
Göran Sommardal om Palm: Allvar och omisskännelig underskruv
(3:26 min)
Göran Palm 1971. Foto: Pressens bild
1 av 3
Göran Palm 1971. Foto: Pressens bild
Göran Palm. Foto: Johan Ljungström/SR
2 av 3
Göran Palm. Foto: Johan Ljungström/SR
Författaren Göran Palm 2010. Foto: Leif R Jansson / TT
3 av 3
Författaren Göran Palm 2010. Foto: Leif R Jansson / TT

Författaren, poeten och samhällsdebattören Göran Palm är död, 85 år gammal. Kulturradions Göran Sommardal minns Göran Palm.

Länk till Sommar med Göran Palm från 2005 längst ned i artikeln

När jag ännu gick i gymnasiet bort i mitten av 60-talet brukade jag och en av mina vänner alltid köpa Expressen de dagar litteraturkritikern Göran Palm skrev där.

I vanliga fall höll vi oss till Aftonbladet och Innerspalten, men när Palm höll sina oefter­härmliga predik­ningar i Expressen, då gavs det ingen pardon: Palm var bäst. Denne pastor, nedärvd på färdenet, skulle Göran Palm göra bruk av ett antal gånger under sin långa kar­riär, alltid på fullt allvar och alltid med omisskännelig under­skruv.

Det första jag läste av Palm var ändå inte något ur Expressen utan hans långa essä om Ezra Pound i BLM 1962 eller 1963. Det var en text som fick sin energi både från sin fascination inför poeten och avståndstagandet från den aristo­krat­modernism som Gö­ran Palm skulle ägna en hel möda åt att bekämpa, och där han får sägas ha satt punkt med den bok han publicerade 2007 med titeln "Tack, modernismen, för den tid som varit".

Palm avskydde poesins finhet, dess utropade svårläsbarhet, men inte dess nöd­vändiga komplexitet. Emellanåt kunde han visserligen vara tjurskalligt fyrkan tig men då alltid på rent jäkelskap. Palm hade börjat skriva parodier och pastischer på då kända poeter redan mot slutet av 40-talet, och 50-talet använde han för att ladda upp som lyrikkritiker.

När han själv började skriva "egen" poesi var han aldrig "enkel" eller "nyenkel", som det kom att heta. När han och jag läste om dikterna i hans debutdiktsamling "Hundens besök" från 1964, i samband med ett radioprogram, var han tvungen att tillstå att det långt ifrån var så enkelt som han kanske en gång hade hoppats. Efter ytterligare ett par diktsamlingar påbörjade han den direkt samhällskritiska delen av sitt författarskap, med början i "En orättvis betraktelse", och med fortsättning i "Indoktrineringen i Sverige", "Vad kan man göra?" och "Kritik av kulturen". Då har jag inte nämnt böckerna som var resultatet av hans arbetsår på LM Eric­son. Eller hans egen folkhemska Göransgata och blankversresultatet "Sverige en vin­ter­saga" i fyra delar, där jamberna rytmiserar den folkhemslåt som hamnat i otakt.

Låter det förgånget och överståndet? Läs kapitlet "Tiggare" i "En orättvis betraktelse" eller ta del av någon av de böcker som getts ut i serie "Liv i Sverige", som Palm blev redaktör för 1984, sin tids Berättarministerium.

Vad som alltid räddar Pastor Palm undan den ideologiska tomgången och den poli­tiska litanian är hans undersökande konkretion och hans vaksamhet mot bigot­teriet. Ett av de palmska rättesnören som jag sällan försummar att tillämpa, inte minst på mig själv, lan­serade han i "Vad kan man göra?": Ingen har bara rent mjöl i påsen. Några har förvisso inget rent mjöl i påsen. Men ingens mjöl är bara rent. En dikt som jag tror att Palm inte hade haft något emot att man citerade är den här:

Tänk er att i åratal betrakta världen som ni vant er,
med egna ögon som det heter,

och så en dag betraktar världen plötsligt er i stället.
Så minns jag att det kändes.

Ni speglar er och spegelbilden föreställer inte er.
Jag såg ingenting av mig,
varken mitt ansikte, mitt hår eller min kam.

Fortsättningen av resan har jag glömt,
men spegelbilden har bara blivit skarpare med åren.
Jag såg en buss.

En buss med ganska mycket folk passerade i spegeln.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".