Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

PJ Harvey knyter näven

Publicerat lördag 16 april 2016 kl 08.00
"Målar världen från Kabul till Potomac"
(3:10 min)
PJ Harvey är aktuell med sin nionde skiva "The hope six demolition project".
PJ Harvey är aktuell med sin nionde skiva "The hope six demolition project". Foto: Jakob Jorgensen/AP

På sitt nya album vänder PJ Harvey blicken mot resten av världen och låter sig inspireras av sina resor till bland annat Afghanistan. Matilda Källén har lyssnat på ett icke-traditionellt protestalbum som ändå får en att vilja knyta näven.

Det är inte bara England som skakar, och det tar PJ Harvey fasta på när hon följer upp sitt förra album, hyllade "Let England shake" från 2011, med "The hope six demolition project" - en skiva som lämnat de gamla krigen och i stället inspirerats av artistens resor till Kosovo, Afghanistan och Washington DC tillsammans med fotografen Seamus Murphy.

Det är ett nytt men inte överraskande grepp: PJ Harvey har aldrig varit förutsägbar. 90-talets rockikon har bytt gitarrer mot spöklika pianon och tillbaka igen; självrannsakan mot utblick.

"The hope six demolition project" är mer av ett konceptalbum än Harveys tidigare. Förutom att det följs av Murphys foton och PJ:s poesidebut, utformades inspelningsprocessen med producenterna John Parish och Flood som ett offentligt konstverk. Vad det tillfört är svårt att säga, men resorna skapar ett sammanhang: de filmiska låtarna målar världen från Kabul till Potomac, men förmedlar en känsla av platserna snarare än åsikter om dem. För även om albumet slipats av det politiskt laddade, är det inte ett protestalbum i ordets rätta bemärkelse - mer en knuten näve med suddig mottagare. Ändå har Harvey redan anklagats för att kritisera amerikanska politiska satsningar genom både albumtiteln och "The community of hope", trots att låten mest beskriver en dyster resa genom DC:s förorter.

Så något rätt gör hon. Och jag imponeras av känslorna hon rör upp utan att egentligen säga så mycket, av den revanschlust hon väver utan att egentligen peka finger.

Det speglar också musiken: rå, avskalad, akustisk, men ändå storslagen, med sina körer och småstökiga saxofoner, med förmågan att spinna hela världar - kring kvinnan som vandrar bland militärtrummor och krigshärjade hus på "Chain of keys", kring barnen på karusellen på kusliga "The wheel", de som plötsligt försvinner.

PJ:s tidigare album känns mer sammanhållna, genomtänkta, inte minst musiken. Kanske lyfts "The hope six demolition project" av bilderna som hör till, kanske påverkar inspelningens säregenheter, men det står ändå stadigt, stöttat av ett dovt, upproriskt muller och en knuten näve som förblir.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".