Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Drabbande om trots mot det sociala arvet i Malony

Publicerat fredag 22 april 2016 kl 06.00
Nina Asarnoj recencerar den franska filmen Malony
(2:49 min)
Malony (Rod Paradot) och hans unga mamma (Sara Forestier) i Emmanuelle Bercots film Malony.
Malony (Rod Paradot) och hans unga mamma (Sara Forestier) i Emmanuelle Bercots film Malony. Foto: Folkets bio

Idag är det premiär för den franska filmen Malony av Emmanuelle Bercot. Filmen är en socialrealistisk berättelse om pojken Malony som tidigt kommer i kontakt med de sociala myndigheterna och polisen och verkar ha en närmast ödesbestämd framtid som kriminell.

Malony vansinnessladdar runt med sin barnmamma och lillebror som vantar i baksätet. En biltur som ännu en gång leder till häktet.

Catherine Deneuve spelar domaren som träffade Malony redan som sexåring. Hon försöker göra det omöjliga. Hon vill trotsa det sociala arvets rörelse mot botten, en naturkraft som med obönhörlig styrka drar pojken Malony med sig neråt mot bilstölder och skolk, våld och bestraffningar.

Emmanulle Bercot arbetar i samma tradition som Ken Loach och Bröderna Dardenne, en semidokumentär stil med rörlig kamera, i de rum medelklassen så sällan besöker. Socialkontoret med Duploklossarna i ett hörn, Malony som ändå lyckas bygga ihop något tornliknande medan hans unga mamma med de dåliga tänderna beklagar hans existens. Behandlingshemmet med de skadeskjutna ungdomarna, den luttrade men ändå godhjärtade personalen. Och de ofta ganska irriterande otacksamma tonåringarna som röker oavbrutet och trakasserar varandra både verbalt och fysiskt. Det tar liksom aldrig slut. Regissören skapar en känsla av realtid trots att en hel uppväxt passerar. För pojken Malony är inte lätträddad, han slår efter de utsträckta händerna, sviker och begår oförlåtliga brott.

På ett sätt är det en saga Emmanuelle Bercot berättar, hon vill säga: Det går att sträcka ut en hand och bromsa fallet. Det går att upphäva tyngdlagen. Den envisa domaren eller samhället kan göra skillnad. Att vi aldrig får ge upp.

På ett sätt kan jag tycka att det är lite lättköpt att inleda filmen med närbilder på den sexårige pojkens stumma, lite orörliga ansikte. Hur han tyst registrerar de vuxnas olika bestyr, domarens bekymrade minspel, mamman som inte orkar med. Men det är effektivt, för vi som åskådare tillåts aldrig glömma det där barnet som nyss var litet och maktlöst. En dramaturgisk bonuseffekt som det verkliga livet inte alltid tillhandahåller.

Nina Asarnoj
nina.asarnoj@sr.se

 

 

 

 

 

 

   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".