Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Enos nya är ett skepp utan riktning

Uppdaterat onsdag 27 april 2016 kl 15.54
Publicerat fredag 29 april 2016 kl 09.00
Lisa Wall: Jag sträcker mig efter skämskudden
(3:23 min)
Brian Eno
Brian Eno 2016 Foto: Skivbolaget

Brian Eno är kanske mest känd för sina många samarbeten; från Roxy Music till David Bowies Berlin-trilogi till Talking Heads, U2, Ultravox, Depeche Mode, Paul Simon och Coldplay - för att bara nämna några...
Man kan också hävda att det var han som skapade musikgenren ambient. När nya soloskivan, den första sedan 2012 års prisade "Lux", släpps så får vi en temaskiva inspirerad av Titanics förlisning. Lisa Wall har lyssnat och är inte imponerad.

Men asså - är det valsång?
"The Ship" är ett skepp helt utan riktning, och liknelsefesten med skeppsbrott och grundstötningar kan jag inte lova att jag kan hålla tillbaka.
Brian Eno har skapat ett verk i 4 delar. Han ville låta röster dyka upp som händelser i ett landskap... Och ja, det har han ju, lyckats med...

Halvvägs in i första, ambienta, titel-spåret, dyker Brian själv upp som sångare. En repetitiv folk-inspirerad visa där själva den tonala upprepningen förstärker intrycket av vågor...

Eno har inspirerats av Titanics undergång och den teknik som lovade så mycket, men som tog sin jungfrufärd ner i djupet. Han kopplar samman det med första världskriget och tekniken som sviker - och kanske är textraderna "Wave after wave" både havet och våg efter våg av soldater som böljade över varandra på slagfälten.

Men det känns konstigt, att just Brian Eno ska vara teknik-kritisk.

"now the boats are all astray

there's no-one rowing anyway"

Här så sträcker jag mig inte efter näsduken - jag sträcker mig efter skämskudden...

Sen kommer plattans absoluta lågvattenmärke:
Mjukvaran Markov Chain Generator har matats med vittnesmål från Titanic, några av Enos sånger, texter om internetbyråkrati och lite ditt och datt... och ut kom tusentals rader som Eno sen slumpat ihop till en dikt som läses av brittiska skådespelaren Peter Serafinowicz till ett enkelt pianokomp. Det är så förbannat pretentiöst att jag rodnar.
Det är tur att pinan är kort. Spåret är 2.50.
När pianot sen tar oss in i Velvet Underground-covern: I'm set free så är det en befrielse att höra en poplåt, och kanske är det här jag rörs för första gången... men jag har svårt att avgöra om det är för att materialet är bekant, eller om det är att Eno genom att lägga den i slutet på sin kökkenmödding till skiva gör den till en kommentar, och texten faktiskt får ny mening.

På pappret ser den här plattan... intressant ut.
När jag lyssnar på den blir jag nästan förbannad.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".