Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Katarina Wikars minns författaren Jenny Diski

Publicerat torsdag 28 april 2016 kl 12.24
Katarina Wikars minns Jenny Diski
(2:33 min)
Jenny Diski. Foto: Dan Hansson/Scanpix.
Jenny Diski. Foto: Dan Hansson/Scanpix.

Den brittiska författaren Jenny Diski är död, 68 år gammal. Hon skrev både fiktion, självbiografiskt, reseskildringar och essäistik. Och hon är kanske främst känd för sitt sätt att blanda genrerna, som i böckerna "Främling på tåg" och "På tunn is". Efter att hon insjuknade i lungcancer skrev hon en månatlig krönika i London Review of Books, om sjukdomen och behandlingarna.

Essä. Katarina Wikars om Jenny Diskis skrivande fram mot döden

Jenny Diski – nu är hon död. I ett par år har hon skrivit om cancern, och om döden, i slutet av mars kunde man läsa på hennes Twitter: ”Hi guys. Vill bara säga att min cancer inte orsakades av rökning. Det är bara cancer”.

Bara en gång såg jag henne på riktigt på en scen. Då berättade hon med den där lite bråddjupa torrheten historien om den lille pojken som tigit sig genom hela barndomen. Hur han en dag satt vid köksbordet och plötsligt sa: Soppan är för varm. Mamman blev helt överlycklig, du kan ju prata, varför har du inte sagt nånting tidigare?  Pojken svarade: Det har inte funnits nåt att klaga på förut.

 Och Jenny Diski tog klagandet, till helt nya nivåer, som i sin tredje bok i genren självbiografi och reseskildring: ”Den motvilliga resenären.” Diski vill egentligen bara ha centralvärme, soffa, hundratrettio böcker. Men så åker hon långt bort, ut i stillheten och konstaterar: ”Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora”. Hon skrev sig igenom en vidrig barndom i” På tunn is”, där sökte sig ut i den tomhet och kyla hon redan kände så väl, både genom sina narcissistiska föräldrar och tonårens droger.

Men för mig började allt med: ”Främling på Tåg” där hon reste i rökkupéer genom USA och hörde människor som träffas den tid det tar att röka en cigarett berätta om sina liv, och det var hur som helst för mörkt för att se naturen.

Jag och väninnorna avgudade Diski, det genomskådande drastiska: för att klara sig hade hon upphöjt utanförskapet, gjort en dygd av att slippa människorna som förväntade sig saker och känslor av en. Men så kom den, kärleken, sent: Hon kallade poeten hon flyttade till i Cambridge för sin ”geriatriska romans”. Det var fint!

Senaste åren har hon skrivit om cellgifterna och strålningen. ”Tänk om jag dör innan batterierna till tevens fjärrkontroll är slut.” Och kunde hon tidigare varva mamma med Antarktis kunde hon varva historien om att vara fosterbarn hos Doris Lessing med cancern. Och samtidigt kröp den in, rädslan, att inte få åldras med poeten. Hon skrev att hon sa så här: Jag kommer att behöva ett täcke, du vet hur mycket jag hatar att frysa. Poeten svarar: Du kommer inte att vara där och känna kylan. Diski: Jag vet att jag inte kommer att behöva. Men jag vill att du lovar mig ett.

Katarina Wikars

Kulturnytt


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".