Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Elisabeth Berchtold skapar ett samtal mellan svanen och duvan

Publicerat tisdag 3 maj 2016 kl 14.23
Per Engström recenserar Elisabeth Berchtolds nya bok
(3:07 min)
Elisabeth Berchtold.
Elisabeth Berchtold. Foto: Sara Moritz

När Elisabeth Berchtold debuterade 2012, ställde hon sig i främsta ledet för en svensk förnyelse av den litterära riktningen "gurlesk" - en språklig sammansmältning av karnevalesk, burlesk och grotesk. Nu kommer hennes andra bok.

Det går att utöva feministisk praktik på olika sätt. Debutsamlingen Marialucia var eruptiv och köttig. Med ett våldsamt tryck i texten från början till slut var den ett fantastiskt exempel på hur man tar kommandot över formuleringsprivilegiet; bort från det traditionellt kvinnligt underordnade och framför allt kanske från den manliga blicken. Här talade en näpet rosa docka med blodiga huggtänder, värnande sin egen kropp.

Den nya boken, Kära Svan, är upplagd som ett drama i fem akter och ett antal scener med prosalyriska stycken. Vi möter fyra kvinnor: Anne Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson, Hilma af Klint och författaren själv, Elisabeth Berchtold. Detta är en annorlunda bok; ett lågintensivt sorgespel i form av dagböcker och brevväxlingar mellan Svanen (Benedictsson) och Duvan (Leffler).

Trots stora framgångar för t.ex. Leffler och andra kvinnliga dramatiker och författare under det moderna genombrottet i Sverige under 1880-talet, så skedde det mesta av seriöst kvinnligt författande med hjälp av smusslande med papperslappar när maken sov eller var borta, eller under pseudonym. Den patriarkala struktur samhället led av under perioden för dessa alltför tidigt bortgångna författares verksamhet träder i boken fram som en kall, våt filt. Mannen ville inte se, inte veta av vad som rörde sig inom kvinnorna. Den ängsliga tonen som spränger av lust och längtan att skriva hos Svanen och Duvan är mycket fint och med små medel liksom varsamt gestaltad av Berchtold.

Men så är det Hilma af Klint också; Sveriges förmodligen största och märkvärdigaste bidrag till den internationella konsthistorien. Hon är decenniet yngre (född 1862), och lever till hon är över 80. af Klint har en helt annan strategi, och jag låter vara osagt huruvida den är medvetet feministisk, men den är ju inte ointressant för Berchtold att utforska. af Klint låter sig inte inlemmas i någon världslig maktordning, hon skapar en kvinnogemenskap med gruppen De Fem, och gör det hon ska och vill: utför sin långa serie ockulta målningar – där Svanen och Duvan dyker upp som viktiga symboler i den 9:e gruppen. Hon är oberört hemlig med sitt skapande, världen är inte mogen, inget får visas förrän 20 år efter hennes död kräver hon.

Som bokens fjärde aktör går Berchtold också i direkt samtal med de tre andra över 100 år äldre kvinnorna. Hon säger till Svanen, citat: ”vad har förändrats i det inre av rummen i soffan, bland mat blöjor jobb – Vi brottas fortfarande med samma problem  på många sätt var du  ni radikalare än oss  Vågade mer  riskerade allt”

Det är ett sökande och djupt allvarlig samtal som Berchtold har satt igång, och som jag hoppas fortsätter i många böcker till.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".