Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Evigt och existensiellt vandrande mot ingenting

Publicerat onsdag 18 maj 2016 kl 10.17
"Boken har stannat kvar i mig sedan jag lade ifrån mig den"
(3:09 min)
Holländske författaren Tommy Wieringa
Holländske författaren Tommy Wieringa

Människor avhumaniseras och går sönder i en berättelse värdig vår tid i nya ”Det här är namnen” av prisbelönte holländske författaren Tommy Wieringa. Elin Claeson har läst den.

Om man skulle  döma den efter omslaget skulle man tro att det är en thriller eller kriminalroman, men det är det inte. Det är en existentiell roman om att leva och dö; om dagens hårda samhälle där de allra fattigaste, mest utsatta personerna är de som ställs mot varandra, och där girighet och cyniskhet frodas. Det är en berättelse om flykt och hemkomst, fast lite thrillerliknande är den ändå. En av huvudpersonerna i romanen är en lite ensam och alldeles för filosofiskt lagd poliskonstapel i en påhittad stad någonstans i Öst.

Han heter Pontus Beg och vi lär känna honom utifrån hans inre monologer. Staden är lite av en klyscha med korruption och mutor, smuts och avdankade prostituerade, men det är förstås meningen eftersom det ska kontrasteras mot Ponuts Begs judiska uppvaknande. Han lär känna stadens siste jude och börjar gräva i sina egna minnen

 Vem är det som flyr? Och från vad? På omslaget ser vi silhuetterna av en grupp människor på väg över en grässlätt.

Ja, det är den andra berättelsen i den här romanen. Beg är den ena, men den andra är den jobbigaste, svåraste och trasigaste. Den handlar om flykt, människosmuggling, existensen, döden, överlevarna. Några personer – kanske var de 10-15 från början, nu är de kanske sex, är utslängda på slätten: den oändliga, den ensamma, den tysta.

De går, från olika länder, mot något som ska vara det nya: De tror att de har kommit över gränsen och om de bara vandrar västerut så kommer de fram. Men de bara går och går.

De dör. De slåss. De hungrar. De hatar. Den vi följer mest är en ung pojke, kanske från de afghanska bergen. Han har skickats hemifrån av föräldrarna för att söka lyckan, för att komma undan. För att leva. Och så hamnar han bland ”kvinnan”, ”jägaren”, och  ”den långe” bl.a. Kampen mellan dessa personer är den berättelse som tyvärr säger alldeles för mycket om vår tid.

Det låter som om det är en ganska mörk berättelsen, tycker du om den?

Ja, det gör jag. Boken har stannat kvar i mig sedan jag lade ifrån mig den. Det är en sån där historia som växer sig in i en. Både den där existentiella funderingen om vem man är, vad historia är, vad det betyder att vara någonstans ifrån – vad som ligger i namnen. Men också beskrivningen av den där helvetesstäppen. Bilden av det eviga vandrandet – mot ingenting och hur människor går sönder, både fysiskt och psykiskt. Avhumaniserandet av människan.

Det hela är skrivet med erfaren lätthet, känns det som, vilket väl också måste vara ett gott betyg åt översättaren (Joakim Sundström). Det är inte överlastat och ödesmättat, vilket berättelsen skulle kunnat bädda för. Det är snarare avskalat och rent. Allvarligt men utan att vara tungt. Det är en hel del dialogpartier men också inre monologer och beskrivningar av natur, staden olika miljöer som stannar, som blir bilder i mig också. Det är en berättelse värdig vår tid.



 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".