Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

30 års konstsociologi på Bonniers konsthall

Publicerat måndag 23 maj 2016 kl 06.00
Karsten Thurfjell om "Samlade stipendiater!"
(2:39 min)
Martin Wickström STOLEN / THE CHAIR, 1991
1 av 2
Martin Wickström STOLEN / THE CHAIR, 1991 Foto: Per Kristiansen
På väggen verk av bland andra Eva Löfdahl, Cecilia Edefalk och Caspar Forsberg. Foto: Per Kristiansen/Bonniers konsthall
2 av 2
På väggen verk av bland andra Eva Löfdahl, Cecilia Edefalk och Caspar Forsberg. Foto: Per Kristiansen/Bonniers konsthall

När Bonniers Konsthall i Stockholm öppnade i helgen efter ett halvårs ombyggnad, gör man det på samma sätt som när konsthallen drog igång sin verksamhet 2006, nämligen med att visa verk av stipendiater från Maria Bonnier Dahlins stiftelse, då firade stipendiet 20 år, nu firar det 30.

Stipendiet skapades 1986 av Jeanette Bonnier, till minne av hennes dotter Maria Bonnier Dahlin som dött i en bilolycka i New York året innan, och priset har som vinjett genom åren haft en målning av graffittikonstnären Keith Haring, som var en vän till Maria Bonnier Dahlin, och som nu pryder omslaget på utställningens katalog.

Ibland kan det ju faktiskt vara så att katalogen är intressantare än utställningen, men så vill jag inte säga, det vore orättvist, men katalogen i sig är ett ovanligt bra exempel på hur man kan göra konstsociologi av tre decenniers stipendieutdelande.

Redaktören Niclas Östlind gnetar sig genom år efter år, från dom två första stipendiaterna Eva Löfdahl och Sissel Tolaas, och alla intervjuas om vad stipendiet betydde för dom, då, när dom var unga, alldeles i början av sin bana, hur dom ser på åren som gått och vad dom gör idag, illustrerat med dom faktiska ansökningarna, i början hand- eller maskinskrivna, och ett urval ack så tidstypisk konstkritik ur tidningarna, alltså ett växelspel mellan eftertanke och dokument i stunden, som sammantaget ger en rätt unik bild av hur konstlivet förändrats sedan 1986.

För mig som började jobba som konstkritiker precis då, är det naturligtvis extra intressant, men dom flesta aktörer som var med tycks överens med mig att det var mycket som hände då med konsten, i börsyrans och postmodernismens sena 80-tal, både estetiskt, teoretiskt, politiskt och ekonomiskt, inte minst anspråken på konstens förmåga att uttrycka tidsandan, med effekter som sedan ekade vidare genom dom följande decennierna, och som kan avläsas i dom allt yngre stipendiaternas intervjusvar, fram mot den nutid där en politisk dimension framstår som självklar i det mesta.

Och mycket har förstås hänt också med uttrycken. Anything goes, skulle man väl kunna sammanfatta vilka tekniker som premierats. Jag tror inte stipendienämnden avsiktligt sökt variera sig, snarare är det väl så att mittfåran numera innefattar allt från klassiskt måleri och skulptur, abstrakt eller föreställande, över installationer av alla former, relationella och konceptuella språkövningar, video, ljud och digitala projekt.

Ibland har stipendiaterna legat lite vid sidan av, men av tidens preferenser drivits in i rampljuset, Karin Mamma Andersson är väl det tydligaste exemplet – och ibland är det vise versa.

Men det gör att denna extremt spretiga ansamling av inköpta ungdomsverk trotsat utställningsmakarnas strävan efter en strukturerad presentation. Curatorn Theodor Ringborg har i stället blandat åldrarna och uttrycken huller om buller, och låtit dom mest väsensskilda verk gå i oväntad dialog med varann. Det är faktiskt rätt kul, och u­ppmuntrar till leken ”Gissa decennium”.

Själv gläds jag åt att återse Tilda Lovells smått skrämmande Tomtar på loftet-och ugglor i mossen-installation You are my sunshine från första mötet på värmländska Alma Löv museum, och Björn Perborgs cyniska reklamsatir Perfume Factory, om essensen Carambole, oemotståndlig för kvinnor, framställd av nermalda spädbarn. Björn Perborg naglar dessutom fast millennieskiftets politiska läge mer exakt än den värsta statsvetare i nämnda utställningskatalog. Så jag säger som Myrdal: gå till läggen!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".