Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Utdragen dödskamp i Slutet gott, allting gott

Publicerat torsdag 26 maj 2016 kl 06.00
Nina Asarnoj recenserar Slutet gott, allting gott
(3:09 min)
Marthe Villalonga och Sandrine Bonnaire i Slutet gott, allting gott.
Marthe Villalonga och Sandrine Bonnaire i Slutet gott, allting gott. Foto: Lucky Dogs

Den franska filmen ”Slutet gott, allting gott” av Pascale Pouzadoux, handlar om den 92-åriga Madeleine - mor, mormor, farmor och före detta barnmorska - som har bestämt sitt eget dödsdatum. Filmen bygger på en självbiografisk bok av Noëlle Châtelet med titeln La dernière lesson, om hur författarens egen mamma i nittioårsåldern lät meddela att hon tänkte begå självmord. Men filmens familj är förstås fiktionaliserad.

Det börjar snart bli dags för en ny hylla i den virtuella videoaffären. Bredvid romcoms och drama och action, en liten plats för filmerna om aktiv dödshjälp. Ghita Nørby är genrens okrönta gammeldrottning i filmer som Stilla hjärta och Våga älska och snart ställer vi in Lisa Langseths nya film, Euphoria, som handlar om en resa mot en annorlunda klinik för assisterat självmord.

I Slutet gott, allting gott är det den 92-åriga Madeleine som passar på att annonsera datumet för sin egen död, när familjen samlats för att fira hennes födelsedag. Både barn och barnbarn protesterar förstås, men lilla farmor-mormor har bestämt sig. I handväskan har hon listan där hon stryker över de förlorade förmågorna: gå i trappor – stryk, ta ett bad – stryk, köra bil – stryk.

Slutet gott, allting gott är en charmig film där de olika familjemedlemmarna på olika sätt tar spjärn mot Madeleines åldrande. De blir liksom extra levande mot henne som gammelfond. Det är mobilsamtal som ska ringas, ekologiska grönsaker som ska inhandlas, framtidsplaner som ska smidas och till och med hennes medelålders barn – dottern och sonen - är provocerande vitala.

Jag känner igen den där livsegoismen, hur jag försökte trösta min farmor och vifta bort det faktum att döden närmade sig. Hur jag kunde vända på en sockerströare och hitta mitt eget namn på en liten klisterlapp. Precis så där håller Madeleine i filmen på, och sorterar och tänker ut, ja, försöker kontrollera döden på olika sätt. ”Ska du spika igen kistan själv också”, skämtar hennes hushållerska.

Frågan är bara om just filmmediet är rätt forum för den här ganska abstrakta diskussionen? I denna lilla döds-subgenre har redan klyschorna börjat hopas, med klockor som tickar och sedan mystiskt stannar. Och huvudpersonens närmast politiskt målmedvetna kamp och övertygelse om att en överdos med piller är den enda rätta vägen. Och så familjemedlemmarna som något slags sentimentala stoppklossar som fattar nada. Jag saknar ambivalensen, dödsskräcken och tvivlen. För det är trots allt ingen lätt sak att dö. Varken naturligt eller på klinik.

Nina Asarnoj
nina.asarnoj@sr.se

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".