Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Dottern" - välspelad australisk Ibsen-filmatisering

Publicerat fredag 27 maj 2016 kl 07.30
Maria Edstyröm: "Vildanden mest söt rekvisita"
(2:56 min)
Odessa Young
1 av 2
Odessa Young Foto: Mark Rogers
Paul Schneider Foto: Mark Rogers
2 av 2
Paul Schneider Foto: Mark Rogers

Den unge australiske teaterregissören Simon Stone har låtit tala om sig inom teatern både internationellt och på hemmaplan med sina egensinniga uppsättningar av klassiker. Ibsens ”Vildanden” blev en sådan uppmärksammad uppsättning som spelats både i Norge och i Wien och nu har Stone också gjort en filmatisering med Ibsens pjäs som utgångspunkt. Maria Edström har sett filmen ”Dottern”.

 Ja den lilla skadeskjutna vildanden, Ibsens symbolmättade djur, finns med i filmen men med tanke på titeln; ”Dottern” så pekar Simon Stones filmatisering mer direkt på en psykologiserande symbolik. Dottern Hedvig (den enda som behålla sitt Ibsen-namn) mycket fint spelad av Odessa Young blir centrum i denna ytterst välgjorda filmatisering som alls inte är filmad teater utan just utgår från Ibsens stoff och ursäkta, flyger själv.

 Allt utspelas i en liten stad i nutiden men pjäsens grundintrig är kvar, här med sonen Christan som kommer hem till sin maktfullkomlige fars bröllop och återser sin gamle ungdomsvän som nu är, visserligen just friställd från fabriken som Christians far ska lägga ner, men lyckligt gift och har en underbar dotter. Det hela berättas lätt och naturalistiskt och alla i rollistan; Geoffrey Rush, Sam Neill, Miranda Otto kan ju det här. Stone har i intervjuer påpekat den speciella trovärdighet och närvaro som bara australiska skådespelare har och jag är böjd att hålla med. Men det finns också något teatralt i filmens bildspråk, det ofta lågt i tak i bilderna, det är mörkt, kväll, natt, sparsam belysning, trädkronor som skymmer himlen – ett tryck vilar över rollgestalterna, en mörk hemlighet som tynger.

 Men dottern förresten, kanske filmen lika gärna hade kunnat heta sonen, för här är den bittre, knepige, alkoholiserade Christian, Ibsens världsberömde sanningssägare Gregers Werle, också i centrum och rejält psykologiserad. Allt hans schackrande och intrigerande handlar mest om hans relation till fadern. Paul Schneider är verkligen mycket bra i rollen, spelar fram en snygg och trevlig kille lätt att gilla - om han bara inte vore så vedervärdig.

 ”Dottern” är så en välspelad film att man är beredd att förlåta mycket, men kanske inte allt; Ibsens problematiserande av livslögn och sanning får inte så mycket plats i en också väldigt samtida eftergift mot filmindustrins förkärlek för ett slags individ-psykologiserande hoppfullhet. Så här reduceras den lilla vildanden till söt rekvisita.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".