Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Veckans ord: Nej

Publicerat torsdag 2 juni 2016 kl 09.59
Karsten Thurfjell om veckans ord: Nej
(4:12 min)
Text

Varje vecka låter vi en medarbetare sätta fingret i luften och fånga ett ord i tiden - ett begrepp, en term, ett namn, en benämning som säger något om vår tid, här och nu. Den här veckan har Karsten Thurfjell grottat ned sig i ordet - nej.

Folk brukar ibland referera till den tidsepok då ett ja var ett ja och ett nej ett nej. Det är väl ovisst vilken tidsepok det handlar om, men låt oss säga att det var förr någon gång, alltså det där förr när det var bättre, åtminstone språkbehandlingsmässigt, definitivt en förmodern era. Sedan dess har vårt sätt att välja mellan nekandets och jakandets båda grundord utsatts för så många betydelseförskjutningar att valet nästan saknar mening. För mig är det i alla fall omöjligt att avgöra nyansskillnaden, om det jag säger får till svar ett:

”Ja men precis!” eller ett ”Nä men precis!”

Möjligen kan det jag sagt ha innehållit någon form av invändning, vilket därmed borde framkallat ett ”nä” framför ”men precis”, fast jag skulle nog hävda att ordet ”precis” raderar hela skillnaden mellan de båda uttrycken ”ja men” och ”nä men”. De blir båda helt simpla förstärkare av detta ”precis” som nu rätt länge legat i topp bland de bekräftande småorden, tillsammans med ”exakt”, medan det lite fantasilösa ”just det” fallit något ur modet.

För annars är ju ”Ja men” och ”Nä men” var för sig helt olika uttryck. ”Ja men” har behållit sin innebörd som inledning till en opponerande invändning, medan ett ”Nä men!” ensamt kan markera förvåning - alltifrån en glad förvåning ”Nä men!”, till en mera kritisk, ”Nä men!”, beroende på tonfall.

Och tonfall har i dagsläget fått det där en gång så tvärsäkra nejet att sakta vittra sönder, nernött av den postmoderna språkdevalveringens oupphörliga vågsvall.

Litteraturvetaren och akademiledamoten Anders Olsson doktorerade på en avhandling 1983 som hette ”Ekelöfs nej”. Det nejet kan väl sägas vara modernismens nej, något annorlunda än det där arkadiska förmoderna nejet jag nämnde i början, men ändå oavvisligt. Poeten Gunnar Ekelöf tog mytens uttryck ”Non serviam” som titel för en diktsamling, ”jag tjänar inte” eller ”jag tänker inte underordna mig”, efter Lucifer, den fallna ängeln som vägrade lyda Gud. ”Mig äger ingen” skrev Ekelöf, men han la till: ej ens jag själv”.

Detta nej tycks på något vis ha nått fram till vår tid och vår store hjälte Zlatan Ibrahimovic, som trots att han är lagspelare, ja till och med lagkapten bibehållit något av ”Non serviam” över sin person. Och förstås, hans användande av ordet ”nej”.

Komiker som ska imitera Zlatan har det ganska enkelt. Det är bara att börja varje mening med ett Nääeee, så har man grundtonen lagd.

Men visst är det ett effektivt sätt att markera sin självständighet? Det där lite svävande, oprecisa nejet skulle i praktiken, rent språkmässigt kunna vara ett ja, eftersom det inte styr det svar som sedan kommer. Det finns där bara för att markera avsändarens perspektiv: Nej, jag tänker så här… osv,

Nejet har gått in och ställt sig i det postmoderna ledet, bland de ord som gör att vi distanserar oss en aning från våra yttranden, ställer oss vid sidan och lägger fram dem för gemensam beskådan. Nejet har blivit ett androgynt nej, som lyckas vara allt på en gång, som letar sig in över allt, och som smittar av sig - på allt. Eller så har det blivit som vi fick lära oss i franskan i skolan, att franska nekande fraser kunde innehålla ett pleonastiskt ”ne”, ett extra, överflödigt ”inte”, fast det redan fanns ett i meningen. Men varför? Därför! Det bara var så. Har vi alltså infört ett pleonastiskt ”nej” i svenskan. Det är bara att lyssna – hör ni?

Men som tur är har vi ju språket för att leka med ordens ständigt skiftande betydelser. En reseparlör för vardagssvenska blir fort omodern, och om man skulle växla upp det muntert instämmande ”nämen precis” till ett ”Nämen det menar du inte!”

Alltså både ett ”nej”, ett ”men” och ett ”inte”. Vad skulle man översätta det till för en turist?

Mitt förslag är ”Grattis”. Eller, som nästan alltid, det rakt motsatta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".