Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Poetisk filmessä om människans ondska i "Pärlemorknappen"

Publicerat fredag 3 juni 2016 kl 08.00
Roger Wilson om Pärlemorknappen
(3:14 min)
En bild ur Patricio Guzmáns dokumentär Pärlemorknappen.

Pärlemorknappen, ja så heter en dokumentär av den chilenske regissören Patricio Guzmán. Ett återkommande tema i Guzmáns filmer är Chiles historia, så även i hans nya film "Pärlemorknappen". Roger Wilson har sett en poetisk filmessä om kosmos, vatten, folkmord och förtryck.

"Pärlemorknappen" inleds med en bild på block av mineralen kvarts som hittats i öknen i Chile. Inuti den gråvita kvartsen finns en vattendroppe fångad i en luftficka. I 3 000 år har den funnits därinne, berättar Patricio Guzmán.

Nästa bild är från öknen i norra Chile, och parabolantennerna som utgör det radioastronomiska Alma-teleskopet. Där, berättar Guzmán, upptäcker man vatten i rymden.

"Pärlemorknappen" börjar alltså med vatten och kosmos, går sedan vidare till kolonialismens övervåld mot urbefolkningen i södra Chile, och fortsätter sedan att berätta om militärdiktaturens grymheter i landet.

Den röda tråden genom hela berättelsen är just, vattnet. Han berättar om nomadfolken som levde i sina kanoter i västra Patagonien, han berättar om liken som militärdiktaturen dumpade i havet, med kropparna fastbundna vid en bit räls så att de skulle sjunka till botten av Atlanten.

Guzmán blandar bildsatta tankar med korta, mer konventionella intervjusjok. Och just när berättelserna om grymhet och våld håller på att bli för tunga så blickar han ut mot kosmos igen. "Jag frågar mig själv", säger han, "har det här också hänt på andra planeter. Har den starkaste alltid betett sig på samma sätt?"

Det är hisnande perspektiv som det där, som gör den här filmen så bra tycker jag. En annan scen som fungerar på samma sätt är när Guzmàn låter en konstnär rulla ut en gigantisk karta över Chile med blått papper som underlag. Landet är som en ö, säger han, isolerat och avgränsat åt alla håll av hav, polaris, öken och berg.

Man kan förstås tycka att det blir lite ansträngt och krystat när Guzmán ska få ihop alla sina associationer. Men jag ser det mer som att han verkligen försöker hitta nya infallsvinklar för att kunna förstå människans grymhet, nya perspektiv mellan 1500-talet och 1900-talet för att skapa sammanhang.

Jag är oerhört förtjust i den här filmen, fångas genast av bilderna, tankarna, historieskrivningen. Men jag tycker att Guzmán är som bäst när han tillåter sig att vara kosmiskt flummig, när de mer konventionella intervjuklippen inte tar över, utan hans egna tankar får stå i fokus. Då blir "Pärlemorknappen" som en meditativ filmresa, om än mot en dyster destination.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".