Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Upprepningar och variationer om att falla och komma undan i Andrzej Tichýs "Eländet"

Publicerat fredag 19 augusti 2016 kl 16.00
"Allt beror på var du bor"
(2:50 min)
Andrzej Tichý. Foto: Anders Hansson/Albert Bonniers Förlag
Författaren Andrzej Tichý Foto: Anders Hansson/Albert Bonniers Förlag

Andrzej Tichý är född 1975 och bosatt i Skåne, 2005 debuterade han med Sex liter luft, om ett Holma där allt tar slut och fick Borås Tidnings debutantpris. Hans romaner är dystopiska, flerstämmiga, och nu kommer hans femte som heter Eländet. Katarina Wikars har läst.

Flera gånger under läsningen av Eländet kommer jag att tänka på den österrikiske författaren Thomas Bernhard, hans romaner brukade förresten heta sånt som Kylan och Utplåning. Det envetna språkliga borrandet på stället, istället för framåtrörelse ett svindlande sug neråt, bakåt i de gamla orättvisorna och oförrätterna.

Det finns en ram i romanen, en ung musiker står vid kanalen i Malmö, väntar på sina vänner, tillsammans ska de åka på kyrkokonsert i Köpenhamn, då kommer en hemlös missbrukare fram, han har fått stryk och ber om pengar. Detta sätter igång den associativa kedja som är Eländet. De gamla vännerna börjar tala, mala i huvudet, Robert, Carlos, Soot. Droger, begravningar, övergrepp och samtidigt talar de nya vännerna om kompositioner i bakgrunden som han, jaget, som kallas Cody, bara hör som fragment. Om Eländet var en radiopjäs, skulle det ur sorlet då och då träda fram en monoman stämma, som en stund överröstade de andra innan den sjönk tillbaka. Efter ett tag urskiljer man också de parallella spåren, meningen ”Hemmen var i allmänhet mycket enkla”, kommer tillbaka, som om det i flödet var insprängd en sorts antropologisk studie. Eländet kör, som det sägs om ett musikstycke i romanen, runt, runt på mollackorden. Cellisten Cody tänker: Jag kom undan den platsen, om det är en plats. Där staden möter åkern. Slutstationen.

Tichý skriver ett samhälle så bråddjupt orättvist, där medierna stämplar vissa stadsdelar som mänskliga soptippar, vilket gör det för sent för vissa barn innan de ens är födda. Tidigt får de lära sig skämmas. Dessa platser som de som styr aldrig kommer från. Eländet är också en sorts bakvänd övning i empati trots hårdhuden, kunde den hemlöse ha varit jag, det behövs så lite för att falla.

Romanen virvlar allt snabbare, centrifugalkraften krossar alla sammanhang, och om det finns en framtid är mycket den ojämnt fördelad. Bakom varje röst finns i Eländet en kör, de som inte fick tillträde, de på seminarierna analyserade, de sönderfilmade. Men, som det sägs någonstans, bättre rustade för en framtid som har kollapsat.

Jag kommer att tänka på sextiotalsförfattaren Lars Görlings omdebatterade roman 491 som sen blev film, han som sa att litteratur skulle vara som en träklubba i skallen och ett slag i magen på myndigheterna.


Katarina Wikars

 


 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".