Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Om varat och tiden i Lars Noréns Dagböcker

Publicerat fredag 26 augusti 2016 kl 07.00
Anneli Dufva om Lars Noréns En dramatikers Dagbok 2013-2015
(3:22 min)
Lars Norén.
Lars Norén. Foto: Nelly Bonner.

Sveriges mest uppmärksammade dagboksskrivare är tillbaka. För tredje gången är det dags för världen att få ta del av Lars Noréns vardag och tankevärld, för att inte tala om hans omdömden om människor i offentligheten. De tidigare två volymerna täcker åren från 2000 till 2012 och i och med den bibeltjocka bok som släpps i dag når Norén fram till 2015.

År 2008 kom den ut, En dramatikers dagbok 2000-2005 av Lars Norén – 1400 opaginerade tättskrivna sidor, som efter hemlighetsmakeri och särskilda villkor kring publiceringen väckte stor uppmärksamhet och motstridiga känslor i offentligheten.

2013 kom nästa del, som innehöll åren 2005-2012. Och nu är det dags för tredje delen. Lika tjock, lika opaginerad, med vitt omslag och med fokus på åren 2013-2015.

När den första dagboken inleds, år 2000, är Lars Norén 56 år. När denna tredje del avslutas har han passerat 70. Det är en stor skillnad. Och det är en skillnad som också präglar böckerna.

Då var han mitt i allt. Det var regisserande, kvinnor, shopping, resor. Han var, inte minst efter Sju tre, central i den svenska kulturdebatten, om än på ett sätt han själv plågades av.

Nu har det lugnat sig kring honom. Kroppen är äldre. Han lever i småstaden Stockholm ”en grav, den trivialaste av gravar”. Han regisserar inte längre. Vet inte om han kanske skulle vilja återvända till teatern. Den lilla dotter han fått, som redan i förra delen blev den viktigaste personen i hans liv, hon upptar nu än mer av både hans tid och tankar.

Han lever ensam, förutom de dagar då dottern bor hos honom. Han läser. Och läser. Han återvänder till sin ungdoms litterära hjältar – och han är helt besatt av filosofi, framförallt av Heidegger.

Och han skriver. På dagboken, men också på de Fragment, som publicerades förra året, och han längtar till dramatiken. Vill skriva dramatik igen. Han vill aldrig återvända till poesin skriver han – vilket han ju faktiskt ändå gjort med diktsamligen Stoft, som gavs ut i våras.

Dagboken är lika lite som tidigare en dagbok. Datumen är bara en yttre form för att samla hans flöde av tankar, de intryck han möter, allt det han gör. Han köper quiche och citrontarteletter på Picard och fortsätter att ha sina arbetsmöten på samma ställe på Odengatan i Stockholm, han odlar sin trädgård på Gotland… Han pratar med tiggarna utanför Coop, ger dem pengar och smörgåsar. Han skickar sms och fantiserar om ett möte med en fransk skådespelerska han tidigare arbetat med. Det är ett flöde jag fastnar och flyter med i, påverkas av.

Men – ni ska inte tro att utfallen, personangreppen, hatet mot de företeelser som stör honom – att de är borta. Avskyn över tidens pladdriga ytlighet är lätt att förstå, men han fortsätter att vara rå-elak mot enskilda personer, på ett sätt som fortfarande är lika onödigt. Han fäller omdömen mer än han beskriver. Men angreppen är färre. I min recension av den förra dagboken, så skrev jag om ” Hans drift att nå sitt eget rena rum” och jag tänker att han ändå närmat sig det tillståndet nu, att åldrandet kanske både tvingar och hjälper honom att nå dit, att möta tiden. För det är ingen slump att det är Heidegger han mest av allt sysslar med. Varat och tiden. Vara och tid. Det ÄR en titel som skulle kunna vara rubrik också över Lars Noréns samlade arbeten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".