Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ja. Karlsloken är skogstokig

Publicerat måndag 5 september 2016 kl 09.17
"En mansroll satt i tvångströja för gott"
(2:52 min)
Anita Wall, Ville Virtanen och Helena af Sandeberg i "Fadren".
Anita Wall, Ville Virtanen och Helena af Sandeberg i "Fadren". Foto: Petra Hellberg.

Regissör Mellika Melani ger August Strindbergs tragedi "Fadren" ett nytt slut och besvarar en gammal fråga: Är ryttmästaren galen?

Slutet är heller inte den enda överraskningen med Melanis version av ryttmästarens kamp med sitt kvinnohushåll. Det är överhuvudtaget ganska länge en inte helt lättbegriplig idé hon fått om än intressant.

Så vad är det Melani gjort med Fadren?

– En uppsättning som avbryts av samtiden. Dilemmat i "Fadren", är ju på ett vis åldrat, det är inget problem längre att kontrollera biologiskt faderskap men på ett annat sätt är temat evigt patriarkalt. Vem är mannen om hans heder ifrågasätts? Hur skall kunna upprätta sin auktoritet om han samtidigt tillåter sig vara beroende av och höra på kvinnor? Sin mor, sin fru sin amma.

– Det här är ju tankar som plågat ryttmästaren i snart 130 år nu, han anklagar, blir aggressiv, gråtfärdig, hämndlysten, misstänksam och till sist galen. Eller så blir han inte det utan har bara blivit provocerad av sin kvinna det är pjäsens fråga, och just det här har Melani tagit fasta på.

Hur då?

– Jo hennes uppsättning är övertydligt traditionell första delen, mörkt trä, höga frisyrer, turnyrer, Ville Virtanen och Samuel Fröler bullrar och skrockar skickligt medan pigorna skurar och tvättar runt dem så ivrigt att de nästan får orgasm. Det är väldigt roligt tills allt bryts av. Vanliga kvinnor ur verkligheten kommer in och berättar sina historier om förtryckande partners som slagit dem, kallat dem horor, och anklagat dem för otrohet. De är väldigt starka vittnesmål men väldigt länge känns det också som uppsättningen fallit isär helt, det verkar sökt att virka ihop de här många ganska olika historierna med det som pågår i ryttmästarens hus. Men så i de allra sista scenerna, när de tysta kvinnorna och de talande skådepelarna är på scen samtidigt, när de lyssnar på Virtanens slutmonolog där han anklagar sig själv och all världens kvinnor, och sedan i en av svensk dramatiks mest klassiska final, luras på en tvångströja då tror jag Melanis idé gick fram.

Vad är det denna klassikertolkning vill visa?

– Den vill inför alla dessa kvinnovittnen till sist avgöra frågan om ryttmästarens paranoida inställning till sin manlighet är galenskap eller ej, och svaret är ja. Hela detta förövarbeteende, hjälplöshet, misstänksamhet och våld, som återupprepas genom alla tider får här sin officiella sinnesjukförklaring. Det ska inte normaliseras utan Melani sätter hela den mansrollen i tvångströja för gott.

– Dessutom visar hon hur farlig Ryttmästaren och alla hans kopior egentligen är med sitt nya brutala slut. Det är en mycket upplivande läsning men själva uppsättningen svajar i obalans. För man ska väl egentligen inte behöva tänka så här länge för att bli nådd av en bra dramatisk idé.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".