Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Stoopendaals nya diktsamling om borgerligheten

Publicerat onsdag 7 september 2016 kl 15.39
Göran Sommardal om diktsamlingen
(4:12 min)
Andrés Stoopendaal. Foto: Christer Ehrling
Andrés Stoopendaal. Foto: Christer Ehrling

Författaren Andrés Stoopendaal romandebuterade 2012, men har sedan dess riktat in sig på lyrik. Förra diktsamlingen "De federala distrikten" hyllades av kritiker och nu är det dags för nästa diktsamling. Göran Sommardal har läst "En borgerlig entropi".

"Kanske vill man bara knulla dem." Så lyder en rad ur Andres Stoopendaals förra diktsamling De federala distrik­t­en. Ändå är det inte öppningen till en värld där erotiken, eller promiskuiteten som nog Stoopendaal skulle uttrycka det – en värld där detta är allt. Det är bara ett stäl­le där också den sexuella utlevnaden, eller nog bättre: den sexuel­la anfäktelsen, när också den är mer ingenting än allt, men ändå alltid nå­got. 

I den nya diktsamlingen En borgerlig entropi bygger poeten en luftigare men också utförligare föreställning om hur de storstilade meningsanspråken ska kunna avvisas. Och jag antar att "entropi" i sin metaforiska förlängning syftar på det på­gå­ende sön­derfallet, i det här sammanhanget de borgerliga föreställningsvärldarnas oavbrutna sammanbrott: Allt ska trasas sönder i det våldsamma ljuset. Men den här förståelsen vill jag inte ha – jag har inte bett om den – vare sig för vad dikten betyder eller för vad något annat betyder.

Det kan det låta som en uppgivenhetens poetik, där allt nu ska skrapas rent på de över­flö­diga fraserna och låta någon sorts nedersta naturlighet stiga fram. Men vad Stoopendaal uträttar med sitt tal är inte att klä av sig sina föreställningar utan sna­rare att dra på sig dem en sista gång – för att kunna konstatera deras tids­bund­na ur­sprung och bildning. Inte att sörja utan att avnjuta entropin. Inte för att hurra för det utpekat depraverade utan att uppmärksamma dess detaljerade sinnebilder.

Om entropi innebär en sorts tilltagande oordning, så bjuder också Stoopen­daals pro­sapoem motstånd mot att bli färdiga, slutsatsiga, entydiga. Men därmed in­te heller otydliga, virvlande, spontanistiska. Och det kan uppstå ibland under läs­ning­en känslan av en jämn­tjock intelligens och duktighet: allt dukas upp på samma långbord: kön, Jean Genet, Leni Riefenstahl, "die Herrenrasse", Monroe, Chandler, vildkatter, korsfästelsen, dess homo­ero­tiska markörer, Fernande...

Men ingenting är egentligen dystert och skrämmande. Det är ab­solut ingen dikthistoria som man en­kelt och smärtfritt ville karaktärisera som att den inte vä­jer för det mörka och hems­ka.                                                           

Stoopendaal är inte ute efter att avslöja någonting, han iakttar och upp­märksam­mar, avläser den värld som runt omkring honom förlorar sina sammanhållande element. Men det är också denna tilltagande sammanhangslöshet som ger sådan skärpa åt varje enskildhet. 

Sedan dröjer det tills jag kommer fram till läsningen av sista delen av En borger­lig entropi för andra eller tredje gången, "Nocturnes", nattmusik, som jag tän­ker tanken att Stoop­endaal inte tillhandahåller någon referenspunkt utanför läs­ning­en. Eller rät­tare sagt: han gör sitt bästa för att eliminera en objektiv läsning, precis som förfat­taren gör sitt bästa för att förlora kontrollen över sin text. Sitt bäs­ta, vilket förstås aldrig är tillräckligt. Men än­då, en dikt som är både dyrk, och skydd, och dikt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".