Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Underbart om talande apor och undervattensögon i Kubos värld

Publicerat fredag 23 september 2016 kl 06.30
Jenny Teleman vill bara ha mer
(3:21 min)
Ur "Kubo och de två strängarna"
En femma i betyg till "Kubo och de två strängarna" Foto: UIP.

Den forne rapparen Travis Knight har byggt upp ett rykte som en av världens främsta animatörer. Och det framförallt i den uråldrigt omoderna tekniken stop motion kombinerat med datagrafik. Efter att ha varit inblandad i studion Laikas alla större projekt debuterar han nu som regissör med "Kubo and the two strings". Jenny Teleman har sett den.

Mer.

Mer!

Fler valskelettskatedraler på isen som talande apor kokar musselsoppa i.

Fler gyllene hägrar i formation fullastade med döda själar på väg mot eftervärlden.

Fler jättelika ögonglober på böljande skaft som lurar in folk i sin stirrande skog på botten av långa sjön.

Fler samurajer förvandlade till nån sorts skalbagge som inte är så duktiga men snälla.

Det är helt enkelt absolut nödvändigt att vi inför mer och fler av den här typen av element i tillvaron, inklusive origamivikning av höstlöv till ett riktigt skepp med riktiga smällande lövsegel, om vi inte alla ska gå under i långsam kvävning av fantasinöd, humorlöshet och brist på manisk omsorg om de handgjorda detaljerna.

Att den här animationen om den lille enögde gossen Kubo som lever i antika Japan med sin deprimerade andemor, roar en by med sin musik och som kan få papper att vika sig till teaterspel på bygatan men till sist blir tvungen att ge sig ut i världen och med hjälp av apan och en retligt nog till insekt förtrollad samuarj för att strida mot sin morfar Månkungen som vill ta gossens andra öga för att göra honom till andeelitist, att detta är en så kallad "stop motion film", det är nästan obegripligt.

Det finns en sexton minuter lång bakgrundsfilm man kan hitta på YouTube till exempel som visar hur Laikastudion sätter fast varje pälsflaga på de tusentals versionerna av apan med pincett och lim och hur den centimeterhöga origamikrigare som leder färden flyttas millimeter för millimeter, ett foto flytta, ett foto flytta, ett foto flytta, tills resultatet blivit en film med tsunamistora vågor grundade i blått silkestyg, en bygata där varje pjäs på spelbordet ligger i rätt vinkel och där glöden i de flytande papperslyktorna fladdrar i samma perfekta tempo som de tusen pappersfåglar som viks av sig själva i skyn när Kubo vill jävlas med apan.

Dessutom är manuset ganska roligt.

För mig är Travis Knight en ny upptäckt som animatör. Jag erkänner. Ingen vet allt. Men en sak vet jag. Att själva idén, att lägga tusen, tusentals timmar på att göra en pangsaga på det mest ansträngande sätt man kan föreställa sig, den idén är rent berusande. Och pojken? Han fick dessutom slänga bort sin halvfärdiga, fjantiga rustning och vinna striden för kärlek, mot kylan med...en gitarr.

Ingen film för neorealisterna kanske, men för alla oss andra.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".