Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"En svensk jazzstjärna är född". Mikael Timm om Ellen Andersson Quartets debut

Publicerat måndag 26 september 2016 kl 12.49
Mikael Timm drar efter andan
(5:30 min)
Jazzsångerskan Ellen Andersson.
Jazzsångerskan Ellen Andersson. Foto: Satu Knape.

Ellen Andersson Quartets medlemmar hade knappt hunnit lämna musikutbildningen innan det blev skivkontrakt. I förra veckan kom så gruppens debut-cd, "I'll be seeing you". Mikael Timm har lyssnat.

Intervju med Ellen Andersson!

En stämma. Krångligare behöver det inte vara. En stämma. Sedan kan man naturligtvis också ha duktiga musiker kring den där stämman - men det är ändå den mänskliga rösten som sätter igång allt, som bestämmer fortsättningen.

Jazz kan vara hur enkelt eller hur svårt som helst. Det finns underbar jazz som går att spela efter några lektioner, det finns jazzmusik som kräver ekvilibristiskt kunnande.

Ellen Andersson väljer att både göra det enkelt och svårt, i samma fras. Hon börjar rakt av, utan konstigheter, sedan bär det iväg. Hon broderar ut melodin, improviserar, ser hur långt hon kan avlägsna sig från kompositionen och ändå få oss att höra melodin fast den nästan inte finns där. Det är stundtals mycket avancerat uppbyggt - och svårsjunget, men med sin fantastiska röst får hon det att låta lätt som en utandning.

Det finns gott om svenska jazzsångerskor, fler än landet har tid att lyssna på känns det ibland som. Ändå får man nog säga att den svenska jazzvärlden surrar av rykten om Ellen Andersson.

För ofta vill vokalister vara autentiska, som Billie Holiday, livserfarenheten ska höras. Eller så är Monica Zetterlund idealet, där eftersträvas utmejslad behärskning.

Ellen Andersson bekymrar sig inte om de kategorierna. Hon är inte nydanande men oerhört personlig. Här finns en skirhet i skickligheten, en ömtålighet som får mig att lyssna noga, speciellt i de sånger som uttrycker smärta.

I popvärlden måste en artist ha nyskrivet material för att slå igenom. Inte så i jazzen. Här gäller istället att vara virtuos. Jazzvänner kan verkligen vara lika nördiga som wagnerianer. Men Ellen Andersson får nog godkänt.

På denna första skiva sjunger hon klassiker, eller som man säger i jazzvärlden, standards. Hennes nytolkningar baserar sig inte på textanalys utan på röstteknik. Hon hittar ingen ny mening i dessa välkända kompositioner men hon jonglerar med melodierna. Demonstrerar suverän röstbehandling, tonsäkerhet, ordlös scatsång där röst och instrument smälter ihop.

På releasespelningen var gullighetskvoten lite väl hög men skivan är bättre. Och det finns mer än den där rösten att lyssna till. Ellen Andersons medmusiker är superba. Anton Forsberg spelar gitarr oerhört spännande, han låter instrumentet sjunga och basisten Hannes Jonsson och Sebastian Brydniak på trummor ger lite rå energi skivan behöver.

Gruppen heter alltså Ellen Andersson Quartet - det fjärde instrument är Ellen Anderssons röst.
Det är en skiva som räcker långt, men som också gör mig väldigt nyfiken på fortsättningen. Den dag Ellen Andersson har nyskrivet material kan hon bli fri som en trapetsartist som svingar sig över olika genrer.

Svensk jazz är redan efter hennes första skiva lite modigare. Vi lyssnare drar andan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".