Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mästerligt uppmärksam Cecilia Edefalk på Waldemarsudde

Publicerat tisdag 18 oktober kl 06.30
"Ett mästarprov att hantera en så 'färdig' symbol utan att den slår ut konsten, och slår över i klichén"
(2:40 min)
Silver Rose Leaves, 2010 (detalj)
1 av 3
Silver Rose Leaves, 2010 (detalj) Foto: David Regen/Gladstone Gallery
En annan rörelse, olja på duk (1990) Foto: Prallan Allsten /Moderna Museet
2 av 3
En annan rörelse, olja på duk (1990) Foto: Prallan Allsten /Moderna Museet
Lampedusa, akvarell (1979). Beskuren. Foto: Carl Henrik Tillberg
3 av 3
Lampedusa, akvarell (1979). Beskuren. Foto: Carl Henrik Tillberg

Cecilia Edefalk (f. 1954) hör till våra främsta och internationellt mest erkända konstnärer. Mest känd är hon nog som målare, bland annat tack vare den stora duken "Baby" från 1987, som såldes till rekordpris för sex år sedan. Den finns inte med i hennes retrospektiv på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, som öppnade i helgen, då ägaren inte ville låna ut den. Däremot ett hundratal andra, både välkända och aldrig förut visade målningar, skulpturer och fotografier från sent 1970-tal fram till idag. Edefalk har bland annat samarbetat med Waldemarsuddes trädgårdsmästare, och döpt utställningen till "Maskros".

Lyssna!

Egentligen skulle den här recensionen inte behöva vara mycket längre än så. För det är just en sådan uppfordrande uppmärksamhet som visar sig vara den röda tråden i Cecilia Edefalks konstnärskap, här.

Tag maskrosorna, som fått ge namn åt utställningen på Waldemarsudde. Jag har svårt att tänka mig en tydligare symbol för livets flyktighet, och för den delen återuppståndelse, än de utblommade maskrosor Edefalk placerat ut i små vaser runt om i slottet.

Det är något av ett mästarprov att hantera en så "färdig" symbol utan att den slår ut konsten, och slår över i klichén. Edefalk lyckas, inte genom att - som många andra hade gjort - arbeta emot symboliken. Utan snarare bredvid, eller runt omkring den.

Så här: sätt ett fång maskrosor i en vas, i mitten av ett rum. Placera ett stort, svartvitt fotografi av en äng full med de små dunbollarna på väggen intill; fotograferade, som titeln anger, i "solens sista strålar". Snett mitt emot det: en liten bukett av dem målad i rött, på duk, med titeln "Eller ros". Och så på golvet, en hög med jord där gröna blad sticker upp och utlovar nya blommor.

I rummet intill förvandlas bilden på fotografiet till tre små målningar, med maskrosorna som små vita bloss mot en grå bakgrund.

Så där kretsar hon kring motivet, prövar sig fram med olika verktyg och i olika tempi - från fotografiets frusna ögonblick till själva växtlighetens långsamma, ohörbara mummel under jord.

Lyssnar. Och istället för en sluten symbol öppnar sig en symbolisk rymd, havande med möjlighet.

Och då har jag bara nämnt 7 verk, av utställningens 163. Ändå är den, som retrospektiv betraktad, långt ifrån komplett. Flera viktiga verk fattas, och av den mer kyligt konceptuella Cecilia Edefalk som stod i fokus för Moderna museets retrospektiv 1999 syns bara brottstycken på Waldemarsudde.

Men i gengäld blir den röda tråd som den här utställningen följer desto tydligare. Den lyssnande Cecilia Edefalk alltså; så förutsättningslöst öppen inför verkligheten att hon numera påstår sig tala med både de döda och med andra livsformer.

Att man ändå tar henne på, om än inte bokstavligt, så definitivt allvar, säger något om hennes storhet som konstnär.

Och kanske också om vårt behov av hennes sätt att lyssna.

Psst...!
Vill du ta med dig Musikhjälpen i fickan? Ladda hem vår app så kan du fortsätta följa sändningen och önska låtar när du är på språng!
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.