Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Utomordentligt välskrivna dikter i Joar Tibergs "Atts jord"

Publicerat torsdag 3 november 2016 kl 08.11
"Det är svårt att tänka bort katastrofen som grundstämning"
(3:05 min)
Joar Tiberg
Joar Tiberg Foto: Albert Bonniers förlag

Joar Tiberg har skrivit alltifrån diktsamlingar till essäer och barnböcker. Kulturnytts recensent Khashayar Naderehvandi har läst diktsamlingen "Atts jord".

 

Joar Tibergs nya diktsamling är en tunn bok bestående av en långdikt som ryms innanför raderna "Här börjar boken" och "Här slutar boken". Dessa två rader - diktens ingång och utgång - upprättar gränser kring en text som på olika vis gestaltar läckaget mellan människa och natur, organiskt och icke-organiskt, innanför och utanför, där ord som "ljusremsor" och "halsöppningar" trängs ihop med och övergår i saker och ting som "gripsaxars puderblommor" och "lungblemman".

Dikten väller fram i tredje person genitiv: "dens" och "dets" olika egenskaper skrivs fram i en bitvis störd rörelse som varken är framåt eller bakåt eller cirkulär, utan precis som naturen själv okontrollerbar: "dets mjukhets / droppande / vid askans / solar".

Det är alltså en sorts naturlyrik det handlar om, men en naturlyrik som i viktiga avseenden skiljer sig från de romantiska och nyromantiska varianterna. Här finns inte ett stabilt och betraktande subjekt som reflekterar sin omgivning.

När den danska poeten Morten Chemnitz debuterade 2013 med diktsamlingen Inden april stod det i tidningen Politiken att han återuppfann naturlyriken. I Sverige debuterade samma år poeterna Signe Hammar med Bladtätnad och Pernilla Berglund med Tilltar - även de kan sägas vara förnyare av naturlyriken. Så kom till Skandinavien det som ibland betecknas ekopoesi, och som har sin intellektuella grogrund i posthumanistiska tankeströmningar.

Även om Atts jord inte tematiserar miljöförstörelseundergången vi alla väntar på är det svårt att tänka bort katastrofen som grundstämning. Första diktraden i Atts jord är "plundringsljuset" - sista raderna "vid dens bortsveddhets hjärta / i dets saklighetspunkter". Hur ska känslan av katastrof ens kunna tänkas bort medan subjektet går förlorat, medan kontrollen går förlorad, och faktiskt när själva naturen håller på att försvinna i en tid av socio-ekologisk katastrof? Vad som inte får glömmas är däremot detta: Den transatlantiska slavhandeln och kolonialismens utbredning från slutet av 1400-talet framåt var i alla meningar också en socio-ekologisk katastrof för mänskligheten. Det är bara det att idén om människan inte riktigt har inkluderat de koloniserade. Offer för den transatlantiska slavhandeln har i denna bemärkelse varit "posthumana" sedan 1500-talet, vilket förstås har lämnat spår i både det intellektuella och poetiska liv som uppstått i sviterna av katastrofen - vad skulle hända om ekopoesin tog denna femhundraåriga förlust på lika stort allvar och lät den sippra in?

Det är förstås ingenting som Atts jord svarar på - eller kan belastas för. Tvärtom: Utomordentligt välskrivna dikter synliggör kontexten de är skrivna i och vad som saknas.

Khashayar Naderehvandi/kritiker
kulturnytt@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".