Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Höstsonaten på Göteborgs Stadsteater - filmisk och dramatisk

Publicerat tisdag 1 november 2016 kl 06.51
"Carina M Johansson är magnifik som Charlotte"
(3:12 min)
Höstsonaten Caroline Söderström, Carina M Johansson
1 av 3
Höstsonaten Caroline Söderström, Carina M Johansson Foto: Ola Kjelbye
Höstsonaten Caroline Söderström, Carina M Johansson
2 av 3
Höstsonaten Caroline Söderström, Carina M Johansson Foto: Ola Kjelbye
Höstsonaten Caroline Söderström, Kajsa Bohlin, Carina M Johansson
3 av 3
Höstsonaten Caroline Söderström, Kajsa Bohlin, Carina M Johansson Foto: Ola Kjelbye

Ingmar Bergmans film Höstsonaten som kom 1978 har de senaste tio åren blivit uppmärksammade scenuppsättningar. I fredags var det premiär på Göteborgs Stadsteater i tysk regi.

När en film blir teater kan man ta olika vägar: antingen lyfta fram och renodla texten eller också gå in i en filmisk bildvärld. Tyska regissören Lydia Bunk satsar på det filmiska. Framför allt första akten är en drömsk och nästan spöklik upplevelse där stämningarna förändras genom musik och bilder som projiceras på tunna vita, svagt böljande tygsjok.

Höstsonaten är en mor-dotteruppgörelse, där den enas skuld aldrig kan betalas. Här är modern, den firade konsertpianisten Charlotte dubbelt skyldig. Den autistiska dottern Helena placerades på institution och dottern Eva, som modern nu ska besöka för första gången på 7 år, har inte fått den uppmärksamhet hon så hett har längtat efter.

Nu råder febril förväntan i den stora prästgården och Evas make, prästen, är med rätta orolig. Benjamin Moliner gör något stort av sin roll som tafatt och hjälplös i kraftfältet mellan mor och dotter.

Carina M Johansson är magnifik som Charlotte. Hon ger den extrema självupptagenheten ett ansikte, och tar vara på alla tragikomiska möjligheter. Eftersom hon själv inte fått närhet som barn kan hon heller inte ge. ”Fyra dar ska jag väl stå ut här”, säger hon, ”sen åker jag till Afrika”.

Mor och dotter talar förbi varann med bortvända ansikten. I frusna tablåer, som stillbilder, äter de sin middag, och när de sätter sig vid pianot blir Chopins preludium något som särar i stället för förenar.

Sin autistiska dotters närvaro vill modern inte kännas vid

Kajsa Bohlin är fantastisk som den stumma Helena, hon rinner längs trappor och väggar, balanserar på trappräcken och tänjer sin kropp i rep och trapets. En skugga, en påminnelse om att man inte kan låsa in eller stoppa undan det man inte vill kännas vid.

I andra akten kommer så urladdningen, Caroline Söderström som Eva är furiös i sitt hat, och vi får vara med om stor förvandlingskonst när hon går från den hårt flätade undergivenheten till den mäktiga vreden.

Ingmar Bergman gjorde sin film Höstsonaten 1978, med Liv Ullmann som dottern Eva, och det ger en märklig dubbelexponering att nu se Höstsonaten på scen 2016 samtidigt som jag läser Linn Ullmanns senaste bok De oroliga. Där berättar hon om sin ständiga längtan efter sin mamma vars kärlek och uppmärksamhet hon inte kunde få nog av.

Linn Ullmann berättar hur hon varje sommar var på Fårö med sin pappa, och jag kan inte annat än tro att han med sin förmåga att avläsa människor snappade upp sin 11-åriga dotters längtan, och att den finns inskriven här i Höstsonaten.

Allas vår längtan efter bekräftelse är både gränslös och tidlös och den mycket vackra och dramatiskt starka versionen av Höstsonaten på Göteborgs Stadsteater bekräftar det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".