Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Nanna Johansson utforskar "störigheten som en kvinnlig egenskap" i Paradise

Publicerat torsdag 10 november 2016 kl 12.06
Nanna Johansson: "Det är lite svårt att bli tagen på allvar när man under flera år har sagt: Hej, ta mig inte på allvar!"
(9:37 min)
Nanna Johansson. Foto: Emil Malmborg
1 av 2
Nanna Johansson. Foto: Emil Malmborg
Serietecknaren Nanna Johansson debuterar med albumet Fulheten.
2 av 2
Serietecknaren Nanna Johansson debuterade med albumet "Fulheten".

Nanna Johansson är mest känd för sin humoristiska satir i både serieform, radio och tv. Nu är hon aktuell med novellsamlingen "Paradise": en ganska mörk samling historier där hon utforskar mindre sympatiska drag hos kvinnor. Sofia Olsson träffade henne för att prata om kvinnliga bufflar, skam och att vara fast i humorfållan.

– När man har tagit på sig narrmössan som man liksom gör när man börjar skämta och sådär... jag har kanske märkt nu att den är lite svårt att få av sig.

De flesta känner nog henne som den hejdlösa serietecknaren och satirikern som skämtar om allt och alla, i sina böcker, i podden Lilla Drevet och i humorprogram i radion.

Just nu har Nanna Johansson inte narrmössan på. Inte heller ägnar hon sig åt att göra satir över män som ägnar sig åt att sprida hat på nätet. Nu pratar hon om sin bok "Paradise".

– Det är en novellsamling med tio noveller som alla handlar om kvinnor som är mer eller mindre… skeva. De är socialt awkward, de gör fel saker, de gör fel...

En tonårstjej blir pyroman, en alkoholiserad bibliotekarie super till med sin dotters mobbare, två systrar ägnar sig åt utpressning, en politiker gör bort sig totalt i en radiodebatt och åter andra sprider rykten, vägrar fatta subtila vinkar och är helt enkelt oönskade inslag för sin omgivning.

Varför har du valt detta som gemensamma karaktärsdrag?

– Jag tror att det kan vara ett sätt att försöka förstå människor. Vad skulle kunna leda till att någon beter sig sådär? Vad för sorts sammansättning har människan som får den att bete sig på det sättet? De flesta av kvinnorna här har obehagliga stråk och beter sig på ett sätt som man kanske främst förknippar med män och manlighet, fast det absolut också kan vara… alltså, bullrighet och stöddighet kan ju absolut finnas hos kvinnor också. Och det är väl det som jag mer eller mindre omedvetet försökt utforska här: störighet som en kvinnlig egenskap.

"Paradise", så heter boken och den sunkiga krog där den alkoholiserade bibliotekarien Boel är stammis och där hon en kväll blir full tillsammans med sin tonårsdotters mobbare. Kvällen blir en katastrof, både för Boel och hennes dotter, men Nanna Johansson skriver torrt och osentimentalt. Boel går bara och lägger sig, vi får inte läsa något "efter", ingen ånger, inga skamkänslor.

Det är jobbigt att läsa "Paradise"; pinsamma situationer, handlingar som ger fruktansvärda följder, men de känslor av skuld och skam som drabbar läsaren, är inget som verkar röra de litterära figurerna.

– Ja. Hehe, jag skulle säga att jag tänker väldigt mycket på det. Jag kan gå i en vecka och älta att jag glömde säga hej då till någon på en fest. Jag kan skämmas väldigt mycket över möten med människor överlag. Att jag… jag vet inte… jag tycker det är så himla svårt med det sociala. Skam finns verkligen nära till hands för mig. Vissa av de här karaktärerna i boken lider inte så mycket av det, de har lite mer teflonpsyken och så, medan andra drabbas väldigt hårt av nästan förlamande skam. Även om jag inte skrivit ut det explicit, jag tänker att läsare får fylla på med egna erfarenheter.

Skulle du kunna vara en figur i en av dina noveller?

– Nä, det tror jag inte. Det skulle i sådana fall vara det här att vara socialt awkward på en fest eller så. Men jag tror det skulle bli en alldeles för händelselös novell för jag är så konflikträdd så det skulle inte uppstå någon sådan spektakulär situation. Det skulle bli så här: det blev lite konstigt och hon gick hem och hade ångest i en vecka.

Som satiriker och humorprofil framstår hon inte som särskilt konflikträdd. Till exempel i Tankesmedjan i P3 där hon pratar om mäns hatiska kommentarer om kvinnor: "ÄCKLIGA DJÄVLA DJUR, ÄCKLIGA FITTOR!!!"

Eller i podden Lilla Drevet, om att jättepandan inte längre är utrotningshotad: "Det är därför Världsnaturfonden har valt att ha pandan som symbol, för så fort man ser det där svartvita emot så är det som att reptilhjärnan tar vid: 'Panda söt, panda hotad, hjälp panda'. Så tänker man ju, exakt så, ordagrant. För söta djur är ju naturens postergirls, vi skiter väl i ett försurat hav om det inte bor en jättegullig smilande delfin där. Så nu kommer jag säga något fruktansvärt och extremt kontroversiellt, är ni beredda? Det kanske vore bättre att bara låta pandorna dö som martyrer."

– Det är så mycket knas. Rasism och sexism och klassklyftor och allt det där… vanliga... som jag gaggat om i flera år. Jag tror novellerna har varit väldigt mycket ett sätt att fly från det dagsaktuella, det stora perspektivet eller att någonting ska vara viktigt eller politiskt eller så. Novellerna har snarare varit att få grotta ner sig i ganska små detaljer eller saker som är svårare att sätta ord på. Stämningar och känslolägen som är mer abstrakta men ändå finns där. Så jag har tecknat mina tramsiga serier och skrivit parallellt. Och det ena har väl varit en ventil för det andra.

Känns det som att folk läser in att du är humorist och väldigt politisk i den här boken?

– Ja, det har jag nog upplevt, att vissa har tagit den här boken som en förlängning av mina serier, men jag ser det som två helt skilda saker som har uppstått parallellt. Men det kan jag ju absolut förstå, att man läser det så. Det är lite svårt att bli tagen på allvar när man under flera år har sagt "Hej, ta mig inte på allvar".

Känns det så nu när den här ganska seriösa novellsamingen finns ute för folk att läsa?

– Ja men ganska mycket. Jag tror att det finns ett utrymme för folk som håller på med humor att vara allvarliga om de berättar något allvarligt eller tragiskt om sig själva. Det har jag märkt att det är ganska populärt att folk säger "men titta på mig jag är en ledsen clown". Men däremot att försöka säga nåt om mänskligheten eller så, det får man kanske inte göra i samma utsträckning.

Känner du dig som en ledsen clown?

– Ja, det tror jag. Eller ofta i alla fall. Det tänker jag väl att de flesta är.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".