Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Osentimental smärta i Åsa Grennvalls nya serieroman

Publicerat onsdag 2 november 2016 kl 06.30
Matilda Ljungkvist: "Inte en tillstymmelse till försoning"
(2:22 min)
Serietecknaren Åsa Grennvall är aktuell med nya boken "Jag håller tiden".
Serietecknaren Åsa Grennvall är aktuell med nya boken "Jag håller tiden". Foto: Sara Appelgren

Åsa Grennvall är en av Sveriges mest etablerade serietecknare. Hennes förra självbiografiska serieroman "Deras ryggar luktade så gott" berättade om en flicka som genom sin uppväxt blir totalt ignorerad av sina föräldrar. Nu är hon aktuell med uppföljaren "Jag håller tiden".

Det nya albumet handlar om en vuxen Åsa Grennvall som hatar att resa. Det är så mycket som måste kommas ihåg och hon gillar verkligen ordning. Hon är en person som alltid, alltid håller tiden. Förutom när det kommer till känslor. De släpar efter och hon blir aldrig klar.

Det förra albumet berättade på ett mycket smärtsamt och rakt sätt om en flicka som gör allt för att bli sedd, då framförallt av sin mor. Nu har barnet vuxit upp, fått egna barn och håller alltid tiden. Men den lilla flicka som varje natt smög in till sina föräldrar, låg där och sniffade på deras ryggar, hon finns kvar. Nu illustrerad som en svart ångestklump i bröstet. Klumpen gör sig påmind när hon igen och igen försöker nå fram, den här gången till sin pappa.

Hon ringer och ringer, ber om att få komma att hälsa på, ber honom att han ska komma och hälsa på. Men han är helt ointresserad, trots att det nu finns gulliga barnbarnen att locka med. Gång efter gång landar ringandet, lirkandet och jagandet i besvikelse och den lilla kärlekstörstande-ångestklumps-flickan bara växer och växer i bröstet.

Åsa Grennvall har ett alldeles speciellt sätt att helt osentimentalt beskriva djup smärta. Hon skriver helt enkelt bara ner tankar, känslor och händelser. Och de svartvita teckningarna med stora svarta fält förstärker känslan av tung, trubbig verklighet. Det är så absurt ibland att det faktiskt blir roligt.

Såren som finns i relationen till pappan blöder rakt in det lyckliga familjeliv hon skapat. Med två vackra barn, en genomgod make och resor över jorden, som trots den skräck de för med sig föder nya insikter. Men familjelyckan finns inte där som något gulligt, ljust att kontrastera barndomen emot. Det finns inte en tillstymmelse till försoning. Och det är faktiskt skönt.

Det går verkligen inte att säga att "Jag håller tiden" på något sätt har en mer hoppfull eller tillåtande ton än det förra albumet. Trots vuxenperspektivet och bilder som är något mer detaljrika än Grennvalls tidigare.

Det ligger nog i ämnets natur. För när det handlar om relationen till våra föräldrar är det få av oss som någonsin växer upp.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".