Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Blod och pacifism i Mel Gibsons Hacksaw Ridge

Publicerat torsdag 3 november 2016 kl 07.12
"Filmen är med allt våld också lustigt upplyftande"
(3:16 min)
ur Hacksaw Ridge
ur Hacksaw Ridge Foto: Mark Rogers

Mel Gibson är tillbaka som regissör efter tio år i Hollywoods skamvrå - med en blodiga och patosfylld film om en pacifist i krig.

Efter att inte gjort film efter att ha bråkat och uttalat sig negativt om judar så är skådespelaren och regissören tillbaka med Hacksaw Ridge. Och hans förmåga att göra actionfyllda filmer om passionerade människor är intakt, menar Kulturnytts Emma Engström.

– Verkligen, han är full av energi - nya filmen är blodig och sväller av patos, som en blandning mellan andravärldskrigsserien "Band of Brothers" och Gibsons egen film "The Passion of the Christ". Filmen handlar om den verklige soldaten Desmond Doss, som tog värvning under andra världskriget fast han var religiös pacifist. Och lyckades bli hjälte på kuppen. Vi kanske inte ska avslöja exakt hur det går till.

Hur som helst vållar hans vapenvägran en hel del problem bland medsoldaterna.

Hur då?

– Ja precis som vi kan leka med tanken om hur Jesus skulle tas emot idag, leker Mel Gibson med tanken om vad som händer när en person dyker upp i krigstid och påstår att det är fel att döda. Alltså fel helt utan förmildrande omständigheter. Alla runt honom blir förvirrade och undrar varför han inte fattat det alla andra fattar. Varför i hela friden vill han vara med i kriget om han inte vill döda fienden?

Filmen väcker frågan om varför godhet är provocerande och rebelliskt, och det är ju något vi brottas med idag också.

Funkar det eller blir det för mycket predikande?

– Filmen är religiöst färgad, från inledningens predikande röst till olika paradis- och helvetesmotiv. Men det innebär att Gibsons syfte också framträder tydligare, att visa hur svårt det faktiskt är att vända andra kinden till. Som publik kan vi välja om vi vill stå bakom det budskapet det eller inte. Då är mitt problem snarare inledningen.

Varför då?

– Det blir intressant först när Doss kommer till militärförläggningen. Scenerna före är mer en pliktskyldig förklaring till att han är som han är. Det finns något övertydligt och lite oärligt i hur de är berättade. Som en förenklad överskrift.

Det är också synd att Gibson är så rädd att publiken ska tro att huvudpersonen är en fegis, så att han måste peppra oss med bevis på motsatsen. Jag tänker att man kan vara både god och feg på samma gång.

Vad är bäst med filmen då?

– Jag gillar skådespeleriet, framför allt begåvade brittiske skådespelaren Andrew Garfield, som vi bland annat sett i Facebookfilmen "The social network". Han har en vänlig och pojkaktig uppsyn som gör att han blir trovärdig i en svår roll som hjälten Doss. Filmen är också märkligt upplyftande, trots att det handlar om så hemska saker, jag gick från biografen med lättare steg.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".