Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lång färd mot dystert slut i "Rabin – den sista dagen"

Publicerat fredag 4 november 2016 kl 07.30
Gunnar Bolin: Gitai arbetar i långa tagningar och långsamma scener.
(2:33 min)
ur "Rabin - den sista dagen"
Ur "Rabin – den sista dagen". Foto: Pressbild/TriartFilm

"Rabin – den sista dagen" är den israeliske regissören Amos Gitais nya film om mordet på Ytzhak Rabin – mordet som var ett trauma inte bara för den israeliska staten, utan hela Mellanöstern.

Kommer man från Israel så blir sammanhanget lika klart som om en svensk skulle se en titel som löd: "Palme – den sista dagen". För mordet på Ytzhak Rabin i november 1995 är ett trauma för hela Mellanöstern eftersom mordet av många ses som dödsskottet mot fredsprocessen mellan Israel och Palestina. 

Yitzhak Rabin tackar alla som kommit till ett av de stora massmöten som hölls under den intensiva perioden kring fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina 1995. I människomassan fanns ständigt hatarna, de som bar dockor med Rabins ansikte i SS-uniform eller med Palestina-sjal och handgranater runt livet. Yithzak Rabin var älskad och hatad. Där slutar kanske likheterna med Olof Palme, åtminstone vad gäller hur han dog, för Yitzhak Rabin mördades öppet av en ung religiös fundamentalist, en man som ansåg att det var varje judes plikt att mörda den man som sålde ut Israels heliga mark.

Att Amos Gitai är en stark motståndare mot all religiös fundamentalism, det vet vi som sett några av hans tidigare filmer, tydligast syns den kanske i filmen "Kadosh" om två systrar och deras relation till män inom den konservativa judendomen.

I "Rabin – den sista dagen" arbetar Gitai som alltid i långa tagningar och långsamma scener. Här finns rättegångsscener och förhör som jag antar bygger på historiskt korrekt källmaterial men här finns också spelade scener där vi får Gitais bild av hur personerna i detta drama tänkte och kände. Det vimlar av ministrar, utredare, åklagare, poliser, livvakter och vanliga israeler. För en israelisk publik är förstås många kända, men för oss som inte känner Israels Hans Holmér eller Ebbe Carlsson så blir det lite rörigt, det är som om Amos Gitai inte riktigt bestämt sig för om det här är en film som vänder sig inåt eller utåt.

Mordet på Yitzhak Rabin var en katastrof för fredsprocessen i Israel, det är självklart, men om det var en fredsprocess som Israel skulle vunnit något på, det är den frågan som väckte mördaren. Att vi idag drygt tjugo år senare verkar sitta fast i en spiral av hat, våld och alltmer oförsonliga ordväxlingar är för mig ändå ett bevis för att mordet var en katastrof – och att all bokstavstrogen tolkning av tusenåriga eller hundraåriga religiösa skrifter leder till förtryck, diktatur hat och mord.
Men det hade faktiskt Amos Gitai kunnat visa med en timmes kortare film.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".