Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Parisattentatens konstnärliga efterdyningar

Publicerat fredag 11 november 2016 kl 13.20
"Jag stängde av min tv och började skriva på en låt..."
(12 min)
Ljus för offren utanför Bataclan i Paris, 2015
1 av 3
Ljus för offren utanför Bataclan i Paris, 2015 Foto: Christophe Ena
Evakuerade från Bataclan vilar på bänk i Paris 2015
2 av 3
Evakuerade från Bataclan i Paris 2015 Foto: AP/Thibault Camus
Författaren Abdellah Taia
3 av 3
Författaren Abdellah Taia Foto: Naila Saleem/Sveriges Radio

På söndag är det ett år sen terrorattentaten i Paris, där 130 personer miste livet och 350 skadades. P1 Kulturs Naila Saleem åkte dit för att se hur man inom kulturella kretsar bearbetar det som händer i landet.

Den 13 november förra året utlöstes tre självmordsbomber utanför nationalarenan Stade de France på kvällen, i centrala Paris öppnade attentatsmän eld mot flera restauranger och mitt under pågående konsert i konserthallen Bataclan mejades publik ner med automatvapen.På söndag kommer man i Paris att uppmärksamma offren. Frankrike har under de senaste åren varit utsatt för flera attentat, som krävt många dödsoffer och skadat än fler och undantagslagar har gällt.

P1 Kulturs Naila Saleem åkte till den franska huvudstaden för att tala med författare, regissörer och musiker om hur man inom kulturella kretsar talar om och bearbetar det som händer i landet.

- Det var en chock, ett stort slag mot hela det franska samhället, säger Lucie Touya. Hon arbetar på ett nyöppnat kulturcentrum i Paris som är en direkt konsekvens av de terrordåd som drabbat landet.

Utanför själva Bataclans byggnad är kravallstaket uppställda och på dem hänger blombuketter, gosedjur och texter. Gardinerna i tjockt rött tyg utestänger effektivt all insyn. Om bara någon dag ska konsertlokalen öppna igen efter att ha hållit stängt sedan attentatet.

- Jag tycker det är oerhört viktigt att man kommer ihåg att det är fransmän som har mördat fransmän. De kommer inte någon annanstans ifrån. De är fransmän som mår dåligt, som varit arbetslösa, som inte integrerats i det franska samhället och som sökt sig till andra värderingar det vill säga religionen. Jag tycker det är tydligt, säger Lucie Touya, att vi har övergett förorten i Frankrike, där många invandrade bor. Arbetslösheten är hög och det finns inte heller någon verklig kulturpolitik för de här områdena, menar hon.

Det faktum att attentatsmännen var fransmän och en del av det franska samhället, är något som flera av dem jag pratar med tar upp. Och tillika hur svårt det är för majoritetssamhället att acceptera detta. 

- Jag satt framför min tv som alla andra och följde det fruktansvärda som hände, men jag stängde av och började skriva på en låt. och som alltid när jag skriver blev det tvärtom, jag var rädd,  men skrev att vi ska starka, berättar sångerskan Chrys Nammour.

Vi lyckas inte hitta ett tyst kafé att genomföra intervjun på, utan hamnar till slut på uteservering i Paris södra delar. Låten "Paris se relève" skrevs klart och lades ut på sociala medier samma natt. Den fick snabbt spridning.

- Jag följde nätet lite den kvällen och det var bara hemskheter och jag kände att här kan vi inte fastna. Det var mitt sätt att agera, i panik faktiskt, att vi måste visa dem som genomfört attentaten att vi står kvar och skriker högre, berättar Chrys Nammour.

Hon är med i popbandet Hushh. De hämtar influenser från sina respektive länder. Chrys är född i Frankrike,men föräldrarna kommer från Libanon och hon har också bott i Elfenbenskusten.

Jag och Abdellah Taia står på var sin sida om vägen och ser först inte varandra. Han är författare född i Marocko, men bosatt i Paris sedan många år tillbaka. Efter att ha hälsat börjar vi skoja om att han städat lite snabbt bara och att jag får ha överseende. Han kom hem från en resa kvällen före vår träff. Dessutom, säger han och skrattar högt, är han ju en arabisk kille uppvuxen med sex systrar så han lärde sig aldrig städa. Han vill bjuda på bakverk till teet så vägen hem går via kvarterets bageri.

- Sedan två år tillbaka, efter attentaten, råder ett konstigt klimat i Frankrike,  där även en person som jag misstänkliggörs, säger han.

Han diskar koppar och lagar te och berättar att han fått återuppliva sina gamla försvarsmekanismer för att skydda sig mot hat och rasism.

Abdellah Taia bor i en invandrartät, men ändå relativt centralt belägen del av staden. Ett tag bodde han i finare kvarter, men han var den ende araben i sitt hus och det var olidligt tyckte han. Han kände sig utpekad, apart så han flyttade tillbaka till sin lilla lilla lägenhet där hall och kök är i ett och sovrummet också är vardagsrum och arbetsrum.

När han pratar om försvarsmekanismerna från förr, handlar det om uppväxten i Marocko som ung homosexuell. Han har skrivit om våldet, hatet och övergreppen i sina romaner; om sin längtan därifrån till ett liv i Paris som intellektuell författare.

- Jag bor ju här sedan sjutton år tillbaka, så jag förstår väl det fruktansvärda i händelserna den 13 november men jag förstod också snabbt att det är som om jag vore ansvarig, säger han.

Det som blivit själva problemet är att han är marockan och muslim, och då automatiskt blivit en fiende. Men detta att muslimer är fienden är en konstruktion av väst menar han.

- Jag säger inte att alla muslimer är goda och inte får kritiseras eller att islam som religion inte har problem. Islam måste idka självkritik och förändras, men det är en annan fråga. Jag känner det som att jag utsatts för våld två gånger, jämfört med mina vita landsmän, säger Abdellah Taia.

Det han talar om är det hat som han säger sig möta varje dag, flera gånger per dag utifrån sin etnicitet. Jag ber honom ge ett exempel.

- Jag går ombord på tunnelbanetåget, det är mycket folk och kvinnan som står framför mig en upptäcker att någon står bakom henne. Hon vänder sig om och ser att det är jag, en arab. Jag ser i hennes ögon att hon konstaterar just det. Hon vänder sig framåt igen och tar ett fastare tag om sin väska, Berättar han.

- Det kan tyckas sakna betydelse, men när det händer fem gånger per dag då blir jag först rasande, sen börjar jag fundera över det våld som jag utsätts för och hur jag ska göra för att inte låta det sluka mig, säger Abdellah Taia.

Lucie Touya som arbetar på la Colonie, alltså kolonin på svenska, som det nyöppnade kulturhuset heter håller med om att hatet riktas särskilt mot Frankrikes muslimer.

- Majoriteten av fransmän säger det är muslimernas fel det som hänt i landet och att muslimerna inte är fransmän. Det här hatet riktas också mot religionen islam, men Frankrike är ett muslimskt land. För mig är Frankrike både muslimskt och kristet, säger Lucie Touya. 

Sångerskan Chrys Nammour håller med både Abdellah Taia och Lucie Touya om att hatet och främlingsfientligheten ökat men det har också lett till en motrörelse säger hon.

- Vi är numera många som opponerar oss mot detta, som vågar talar allt högre mot främlingsfientlighet och för solidaritet, säger hon.

Som musiker upplever hon ett allt större tryck på att man ska delta i evenemang som talar om just fred och försoning, men det gör hon gärna. För henne har 13 november inneburit att hon vågat ta steget ut och också verka som soloartist och hon säger att hennes musik har blivit gladare nu, att det känns viktigare med glädjen helt enkelt.

Även för Abdellah Taia är skapandet lösningen, det är att skriva och skriva tidningsartiklar och på sina bokprojekt. I januari kommer han ut med en ny roman på franska.

- Det här har fått mig att reflektera mer och skriva än mer politiskt. Min kommande roman är mycket mer politisk än mina tidigare och tar upp den franska koloniseringen av Marocko och hur den fortskrider trots självständigheten, säger han.

På la Colonie ställs stolar och bord på plats och folk strömmar dit, tar ett glas vin eller en kaffe i väntan på att kvällens evenemang ska börja. Det är den algerisk-franske konstnären Kader Attia som tagit initiativ till la Colonie. Han anses vara en av de mest spännande franska konstnärerna just nu. Ansvarig för att driva verksamheten i kulturhuset la Colonie är Lucie Touya.

-la Colonie är en plats dit konstnären Kader Attia återvänt under flera år, nu har den gjorts om till ett kulturcentrum, dit man också kan komma för att äta eller bara hänga. Det är en plats dit konstnärer, författare och tänkare kan komma, men också dem som bor i kvarteret, för att reflektera över det franska samhället idag, säger Lucie Touya.

Rent fysiskt ligger lokalen mellan de båda tågstationerna Gare de l’est och Gare de nord i Paris; ett område med en stor andel inflyttade invånare. Kvällen jag är där har man upplåtit la Colonie till tidskriftsredaktionen Multitudes som ska lansera sitt nya nummer. Det är en tidning som skriver om politik, konst och filosofi utifrån de stora samhällsfrågor som Frankrike står inför. 

Det är ett evenemang som passar väl in på det Kader Attia vill åstadkomma. I konsten använder han sina två identiteter; Frankrike-Algeriet och han arbetar bland annat med ämnen som det koloniala avtrycket.

- Det som intresserar la Colonie är att reflektera över fragmenteringen av det franska samhället. Den 13 november i fjol dödade fransmän andra fransmän och det blev oerhört viktigt för Kader Attia att skapa en plats där man kan diskutera detta samhälle och dess framtid, säger Lucie Touya.

Nyligen tilldelades Kader Attia det mycket prestigefyllda Marcel Duchamppriset. Verket han prisades för är en film där han arbetar med temat kroppen och de fantomsmärtor man kan känna efter en amputation. Utifrån denna kroppsliga förlust drar han sedan paralleller till den nutida historien och ämnen som slaveriet, koloniseringen, kommunismen och folkmord. Han ställer krav på ett återskapande, ett slags reparation.

Kader Attia är inte ensam om att prisas just nu. Leila Slimani även hon med en mångkulturell bakgrund -i hennes fall marockansk, tilldelades i förra veckan det mycket ärofyllda Goncourtpriset för sin roman "Chanson Douce" som handlar om barnamord. Just det här att två av Frankrikes finaste priser gått till personer med så kallat dubbla identiteter är stort menar Abdellah Taia. Lucie Touya är mer kritisk, inte till valet av pristagare inte alls utan till tidpunkten.

- Helt ärligt så är det  en reaktion på 13 november, det är en grupp intellektuella i Paris som genom denna reaktion vill lyfta fram konstnärer och författare från den muslimska kulturen, säger hon.

- För rasismen har blivit så stark här och islamofobin så skrämmande. Vi pratar om det här hela tiden. Vi är rädda för att Marine le Pen, från högernationalistiska Nationella fronten, blir nästa president och ännu mer så är vi rädda för rädslan som växer runt omkring oss. Så när Kader Attia och Leila Slimani prisas finns det en stark symbolik i det och man visar vilka muslimerna är och vad Frankrike står för, säger Lucie Touya.

Just den här oppositionen mot nationella frontens politik lyfter flera av dem jag intervjuar fram och pekar därigenom på de klyftor som finns i det franska samhället,mellan de som omfamnar mångkulturalismen och de som vill se lyfta fram Nationella Frontens vision av vad Frankrike är och bör vara.

I Paris så finns Kader Attias film och de andra Marcel Duchampfinalisternas verk att beskåda på Centre Pompidou fram till 30 januari nästa år.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".