Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kan den holländska designen lösa världsproblemen?

Publicerat fredag 18 november 2016 kl 10.31
Simon Sarnecki söker svar på frågan om designens kraft att förändra världen.
(12 min)
Bas van Abel
1 av 4
Foto: Simon Sarnecki
Didi Aaslund
2 av 4
Foto: Simon Sarnecki
"Minröjarbollen" designad för att röja minor
3 av 4
"Minröjarbollen" designad för att röja minor Foto: Simon Sarnecki
"Flyktingbåtväska"
4 av 4
"Flyktingbåtväska" tillverkad av gamla gummibåtar och flytvästar Foto: Simon Sarnecki

Till holländska Eindhoven vallfärdar varje år 300 000 för dess profilerade designmässa. Och här finns känslan av att alla världens problem går att lösa med en genomtänkt design.

Den gamla industristaden Eindhoven har blivit känd som Hollands designhuvudstad. En gång om året kommer cirka 300 000 människor hit, för att under en veckas tid titta på, prata om och känna på den holländska designmässan.

Simon Sarnecki åkte dit och undersökte en stad som tycks vilja lösa vår tids stora frågor, som flyktingkris, krig och klimatkris med design.

Bas van Abel, själv en tongivande holländsk designer, och mannen bakom ett företag som tillverkar telefoner med målet att ge så lite negativ miljöpåverkan som möjligt har tagit fram en av huvudutställningarna på höstens mässa i Eindhoven och visar några av sina favoritprojekt.

– Jag älskar det här projektet för det tar sig an ett riktigt stort problem; landminor. Närmare bestämt de 110 miljoner landminor som finns nergrävda i världen, säger Bas van Abel. 

Ett jättebra sätt att göra sig av med minor utan att förlora benen

Vi står mitt i ett stimmigt folkhav och min guide pekar entusiastiskt på ett föremål som ser ut ungefär som en gigantisk mekanisk maskrosboll. I själva verket är det en vinddriven minröjare, skapad av afghanska Massoud Hassani, som själv flytt hit till Holland från trakten utanför Kabul i Afghanistan där minorna ligger tätt.

– Ett jättebra sätt att göra sig av med minor utan att förlora benen, säger han och berättar att genom att låta den mekaniska maskrosbollen, tung nog att detonera en mina men lätt nog att färdas med vinden, rulla runt på minfält skulle de nergrävda dödsolyckorna kunna förstöras i teorin.

Det som är bra med design är att riktigt svåra problem, kan bli lite mer praktiskt hanterbara

Men det funkade bara inte trots ihärdiga experiment, och långt gångna affärsplaner. Massoud Hasani och hans team gav inte upp. Bredvid den misslyckade men står en annan prototyp. Den ser ut mer som ett litet flygande tefat och bygger på GPS-teknik. En variant med samma syfte som förhoppningsvis kommer att fungera bättre och just nu finansieras med hjälp av nätdonationer.

– Det som är bra med design är att riktigt svåra problem, kan bli lite mer praktiskt hanterbara. Och även om minröjarbollen kanske inte funkade helt perfekt, var det en idé som startade något som kan bära frukt framöver, säger van Abel.

Konsumtionskritik

Bas van Abel beskriver sig själv och sina designkollegor som hippies med affärsmodeller och han vill med utställningen vi befinner oss på visa att design på olika sätt kan användas för att förändra samhället och inte bara för att producera nya konsumtionsvaror.

Han berättar att vi i dag lever vi efter mantrat: "konsumera, konsumera, konsumera". Som designer borde man fundera på hur vi kan skapa saker utan att förstöra allt för mycket av jordens resurser under tiden.

Lite ironiskt står Bas van Abel och predikar konsumtionskritik i en gigantisk fabrikslokal som en gång tillhörde elektronikjätten Philips.

Eindhoven var hjärtat i företagets produktion i Holland och den plats där företagets grundare, Gerard Phillips, lät bygga sin allra första glödlampsfabrik 1892. Men idag är produktionen borta.

Från industri till design

Hur gick det här till egentligen? Hur gick utvecklingen från industristad till designstad och hem för världens kanske mest konsumtionskritiska designmässa.

För att bättre förstå Eindhovens designscen tar sig Simon Sarnecki till designakademin, en av världens bästa designskolor enligt New York Times. Det var här Massoud Hassani utvecklade sina unika prototyper för att göra världen fri från minor.

Här har också många av de senaste årens holländska designstjärnor gått, som Marcel Wanders, Hella Jongerius, och Maarten Baas. Jan Boelen är konstcurator, designer och ansvarig för ett av masterprogrammen på skolan.

– Det här är Phillips-staden och DAF-truckarnas stad, företagen har format Eindhoven både ekonomiskt och socialt, säger han. Men under 1990-talet fasade Philips ut hela sin produktion från Eindhoven till billigare länder. Tusentals människor blev arbetslösa. Fabrikerna som byggts mitt i staden, stod plötsligt tomma.

– Produktionen kanske är borta men, forskningen, och den tekniska kompetensen blev kvar i Eindhoven, jag tror det är viktigt, säger Jan Boelen.

Många av de som jobbade på Phillips startade senare upp egna mindre företag. De utblåsta fabrikslokalerna sanerades och hyrdes ut för en billig penning. Det blev guldgruva för nyutexaminerade designstudenter som ville starta eget och en viktig konkurrensfördel mot större städer som Amsterdam och Rotterdam. I dag har en mängd olika mindre design- och teknikföretag hittat hem i de gamla fabrikslokalerna.

Koncept och skaparkultur

Jan Boelen förklarar att den här regionen i Holland kännetecknas av sin skaparkultur och studenter här blir fullkomligt inneslutna i en slags skaparbubbla.

Men genom åren har den där praktiska tillverkningskunskapen som finns i regionen spätts på med mer konceptuella konstnärliga kunskaper. Designakademin hade nära band till det så kallade Droogkollektivet, som på 1990-talet satte den holländska designscenen på kartan med sin lekfulla och experimentella designsyn. Jan Boelen säger att skolans filosofi är att ständigt förflytta gränserna för vad design kan vara.

Vi började med workshops i flyktinglägren för att göra ryggsäckarna

En design som tänjer på gränserna för vad design kan vara är den trekantiga väska i glansigt plastliknande material som ställs ut på mässan. Den är snygg, skulle kunna hänga över axlarna på vilken urban hipster som helst. Det är helt omöjligt att se att materialet är återvunnet från de gummibåtar och flytvästar som transporterat flyktingar över medelhavet till den grekiska ön Lesbos. Det går heller inte att veta om de människor som suttit på just den gummibåt som blivit till den här väskan, överlevt färden eller inte.

Didi Aaslund är hjärnan bakom flyktingbåts-ryggsäckarna. Hon ställer ut på en del av designmässan som framförallt riktar blicken mot ung, experimentell design.

Hon berättar att ryggsäckarna tillverkades som ett svar på två problem. Flyktingarna som kommit till Lesbos hade ofta blivit av med både väskor och tillhörigheter på vägen. De behövde nya ryggsäckar inför sin flykt genom Europa. Samtidigt hade så pass många båtar och flytvästar av plast flutit upp på land att det blivit ett miljöproblem.

Didi Aaslund och hennes kollega: "XXX" ville engagera sig och såg en möjlighet. Dom började lära flyktingar att själva göra ryggsäckar av gamla flyktingbåtar och flytvästar.

– Vi började med workshops i flyktinglägren för att göra ryggsäckarna. Men den politiska situationen förändrades och Europas gränser stängdes helt. Och därmed försvann det akuta behovet av ryggsäckar, berättar Didi Aaslund.  

Men hon ville hålla projektet vid liv och tänkte ut en ny plan. Istället skulle hon försöka sälja ryggsäckarna till konsumenter i Europa. Något de flyktingarna som lyckats ta sig till Holland skulle få betalt för, som ett slags integrationsprojekt. Än så länge provsäljs 500 ryggsäckar på nätet men förhoppningen är att sälja fler. Att flyktingar själva ska sälja sina egna tragiska livsöden som konsumtionsvaror kan lätt ge en dålig magkänsla. Och frågan är också vem som skulle vilja gå runt med en flyktingbåtsväska?

– Vi har fått en massa olika reaktioner, vissa älskar projektet men vill absolut inte bära själva väskan. Andra säger att väskan är ett sätt att stödja och dela flyktingarnas historia, säger Didi Aaslund.

Missionerande design

Tillbaka på mässans huvudutställning frågar jag Bas van Abel, själv designer och ambassadör för designmässan, hur han ser på riskerna med design som ska rädda världen. 

Han berättar att en av farorna framför allt när designers från väst ska förändra världen är att deras tillvägagångssätt kan bli rätt missionerande. Ett slags förmyndarskap av andra delar av världen.

– Vi vi vill inte skapa en designkolonialism, säger Bas van Abel.

Just den där känslan av design som något missionerande och nästan lite religiöst märks av på designmässan i Eindhoven. Det finns en känsla av frälsning och en tro på att vi kanske skulle kunna designa bort till exempel terrorism, klimathot och flyktingkris.

Men här i Eindhoven finns också de som kanske snarare än tekniska lösningar kommer med kritiska frågor, som experimenterar och vrider och vänder på vad design egentligen är för något och kan användas till. Det här är en designmässa som präglas av en rätt egendomlig blandning av teknisk optimism och konstnärlig samhällskritik. Precis som Bus van Abel också påpekar, så kanske design inte kan lösa riktigt alla världens problem, men åtminstone göra vissa lite mindre.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".